Göteborgsposten – 22 januari 1864, sida 1

reda ers nåd på att han har ett fel, som jag ensam känner till. — Hvilket då? — Jo han vill gerna sparka både andra hästar och hundar. — Åh för far! utbrast markisen, och tänkte på att han ville så länge som möjligt rida vid miss Ellens sida. Nåväl! i morgon då. — När ni behagar, herr markis, svarade sir James och drog djupt efter andan. Emellertid började åter hans oro, när han hörde Roger, i det han steg upp från bordet, säga: — Tillåt mig gå och utdela några befallningar. — Han går nu och låter sadla den hvita poneyn! tänkte sir James förskräckt. Men Roger kom efter ett ögonblick tillbaka och yttrade, vänd till miss Ellen: — Kom och se på er poney, miss Ellen. — Ah! utbrast den unga flickan och reste sig helt ifrig, han har då anländt. — För tio minuter sedan. — Iatom oss se! utrovade hon med ett barns glädje. Hon sprang ut och attöljdes af de öfriga gästerna. Poneyn var sadlad och betslad. En betjent höll honom. Det var ett utmärkt kreatur, som väckte allmän beundran. — Åh! ni är förtjusande! sade miss Ellen. — Jag anhåller att få hjelpa er upp, sade den unge markisen och böjde ridderligt knä.