Göteborgsposten – 22 januari 1864, sida 1

— — —qd..s —sä RE 1 ärfda från män, som år 1789 sökte att förverkliga dem genom strömmar af blod, har detta parti nu uteslutande egnat sig åt en enda uppgift: nasionaliteternas befrielse. Följden blef en ofantlig tillväxt i styrka. De röda ha alltid egt chefer, några af dem män af synnerlig energi, alltid några så goda krigare — män lika Garibaldi och Bixio, Hemmingen och Schurtz, Mieroslawski och ötverste Uharras — och de ha alltid haft fullt upp med agenter, drömmande personer, som ötver hela kontinenten uppehålla likasom en elektrisk förbindelse emellan hvarandra. De röda ro, hvad intelligens beträffar, bättre tjenade än de flesta regeringar, och ingenting gyn samt för deras planer inträffar i Europa utan att i hvarje hufvudstad ett genljud framkallas. Till denna mäktiga organisation, för hvilken Ludvig Napoleon åtminstone en gång måst böja sig, ha de nu lagt en stående armå. Hvarje förtryckt eller under främmande ok hållen nation i Europa blef növändigtvis förbunden med de röda, ty dessa allena ha visat sig villiga gifva solken hjelp att försäkra sig om sitt oberoende. Ludvig Napoleon vet detta väl, och derföre söker han genom att bistå nationaliteterna öfverföra deras tillgifvenhet från revolutionens sak till sin egen, derföre uppmanar han en stor kongress att gäcka de röde genom att skänka deras så att säga gemene man det enda de åstunda. Alla polackar, alla magyarer, alla greker, de flesta Holsteinare, de flesta slaver i Donaufurstendömena och tusentals lärjungar i hvarje land der revolutionspartiet likväl med mycken lätthet tförskaffa sig penningar, utgöra en fruktansvärd arme hvilken revolutionens cheter i hvarje ögonblick af oroligheter kan räkna på De sjeltva letva till största delen i fattigdom, du röra icke synbarligen på sig, icke ens i England der de äro fria och der de fatta ett personligt tycke för engelska förhållander som en dag kan ha sin nytta med sig. Kejsaren och sultan och czaren måste, innan de röra på sina armå6er, taga i beräkning det inflytande som dessa män kunna utöfva, dels genom den kungliga klassens intellektuela svaghet och dels genom konflikter emellan de politiska och de naturliga förhållandena i Europa. Detta inflytande har blifvit sördubbladt genom det exempel som gitvits at Polen, hvarest en revolutionär kår har visat, huru man skall organisera upproret med hela styrkan af en regelbunden regering. Det är en gammal lexa, ty det praktiserades redan af konventets ledare, hvilka tvingade hela Frankrike att deltaga i planer, som i samma ögonblick landet var i stånd att uppsätta ett fritt parlament blefvo öfvergisna; men lexan hade blifvit förgäten, och år 1848 bortkastade revolutionärerna, efter all ha öfvervunnit konungen, den seger de redan tillkämpat sig. Men i Polen har man ej begått detta misstag och en hemlig regering har tillsatt prefekter och domstolar, en skattkammare och en armö, dömmer till döden för förräderi och skulle kanhända, ifall den i sex veckor finge råda ötver Polen, utföra en obarmhertig konskription. Den fördel som revolutionen hemtar at detta system är lätt insedd, om man besinnar, att hvad som vid en revolution kallas skräck är detsamma som af vanlig despousm kallas auktoritet. Det är lika farligt att i Ryssland göra motstånd mot czaren som att i Polen trotsa den hemliga nationalkomitåen, och resultatet af denna makt är i båda fallen, att de som ej äro af princip fiendtliga emot densamma underkastar sig den. Eller för att taga ett praktiskt exempel: antagom att Kosuth åstadkommer en resning i Ungern al samma slag som den af år 1848. Det skulle då bli ett illa organiseradt uppror, en plötslig framgång och derefter en annan lång period af militä