Göteborgsposten – 21 januari 1864, sida 1

— Det gör jag visst, svarade denne; så mycket mer som jag är mycket törstig. — Ännu alltid? frågade gentlemannen betydelsefullt. — Ack min gud! svarade Bolton, jag har ej ändrat vanor, och som ni vet är vanan en andra natur. — Den första vore tillräcklig, inföll sir Robert skrattande. Alla tre återtogo vägen till slottet. V. Klockan åtta på aftonen suto den unge markisens gäster till ett antal af omkring fyrtio personer kring ett ofantligt rikt dakadt bord. Sällskapet utgjordes till största delen af unga personer med undantag af två eller tre grannar, hederliga lairder med nakna ben, som skyndat att infinna sig tillsammans med sina hustrur och ett halft dussin bedagade flickor, hvilka redan länge väntat på män som ej vill komma. Midtibland dessa strålade miss Ellen som en metcor på en mörk himmel. Ett dussin unga herrar, markis Rogers jagtkamrater, hade räknat på att få täfla om hennes blickar och smaleenden. Men miss Ellen smålog ej denna afton åt någon. Hon var allvarsam och sluten, och den unge markisen trodde sig ett ögonblick se en tår i hennes ögon. Vid slutet af måltiden, när man skulle börja med de