Göteborgsposten – 21 januari 1864, sida 1

ra det onda och fäster den i stället vid drömvilder, på hvilka de så mycket hellre tro, som le i dem se en orättvisa emot sig, och det är vanligt, att menniskorna alltid gerna klaga och beskärma sig öfver den mannamån, för hvilken de äro utsatta. Det är så lätt att kasta skulden på andra för omständigheter, hvilka händelserna föranledt och för hvilka man sjelf med fog till stor del bär ansvar. Nu är det visserligen en ojäfvig sanning, att en penningbrist är rådande, men denna brist yppar sig ej allenast inom landtmännens krets, utan gör sig gällande inom alla lager. Den säregna politiska ställningen har tvifvelsutan sin stora del häri, eftersom den förlamar affärsverksamheten, stör kreditrörelsens arbete och rubbar det allmänna förtroendet. Men man torde äfven böra erinra sig, att just vid denna årstid penningetillgången är i den allmänna rörelsen vanligen särdeles knapp, emedan de allmänna kassorna upp samla en så stor del af det löpande myntet, en olägenhet som måste kännas desto mera, alldenstund vintern hämmar handeln med utlandet och således främmande kapitaler ej ingå i utbyte mot landets egna exportvaror. En ej ringa del liqvider måste äfvenledes göras till utlandet för förut införda varor — hvilka orsaker sammanlagda måste trycka på penningeställningen, och detta så mycket mera som den utländska penningmarknaden är sådan, att det skulle vara ruinerande att mot gällande höga penningpriser indraga lån, hvilka måste betalas med afkastningen af en jord, hvars vanligaste ränta skulle stå nära hundra proc. under det gällande penningepriset, innan lånet skulle komma låntagarne tillhanda. Antagom nu emellertid, att man skulle lyssna till jordbrukarnes klagomål och åsätta vissa landtmannaprodukter tull — hvad skulle följden deraf bli? Närmast den, att dessa produkter skulle bli så mycket dyrare, som transportkostnaderna jemte det plus tullen bestämmer för samma produkters införsel utifrån. Men, som vi nyss nämnde, penningebristen är ej inskränkt blott till jordbrukarnes klass, den omfattar jemväl alla de andra klasserna, såsom äfven helt naturligt är, då i ett samfund den ena länken ovilkorligen äterverkar på den andra. Ifrågavarande artiklar skola således stå konsumenten så mycket dyrare, och den beskattning, som honom på detta sätt pålägges, vara orättvist hög, emedan han ej allenast måste i en svår penningtid betala det ofvannämnda plus, som genom införseltullen tillkommer producenten, utan ätven den detta plus motsvarande räntan å den för tilltället dyra penningen. En klok och allas anspråk likasom allas säkerhet afvägande statsmyndighet handlar derföre orätt, om den sålunda för en klass understödjande beröfvar andra klasser ett skydd, till hvilket de ega lika mycket anspråk som den privilegierade klassen. De tattiga — och deras antals storlek kan väl ej bestridas, om det än under senare decenniet aftagit, hvilket framgår af brottens minskade antal, tiggeriets minskning och den större arbetstillgången — skola härigenom i dyr tid underkastas ytterligare törsakelser. Men, skall man invända, landtmannens ökade inkomster gifva äfven anledning till ökad arbetsförtjenst. Detta är visserligen sannt, men det kan väl ej af någon påstås, att den nu äskade förhöjningen i matvarupriserna skulle i någon märkbar mån öka arbetstillfällena och således ej heller arbetsförtjensten. Den lilla tillökning häri, som skulle bli möjlig, skulle i mångdubbelt mått motvägas af den, genom lifsmedlens fördyrande, arbetaren pålagda hårda beskattning. I sanning, det ligger någonting så vidrigt i denna agitation för höjande at priserna ä