Göteborgsposten – 21 januari 1864, sida 1

öfverflöäd, har skyndat att testamentera honom sitt gods och derefter lägga sig och dö. — En besynnerlig spekulation, anmärkte Bolton. — Nej, egendomen höll på att förfalla, den gamle skotske lorden var fattig, han har lemnat åt sin arfvinge omsorgen att sätta egendomen i stånd. Ryttaren ilade nu förbi i full karrier. Det var samme man, om hvilken sir Robert Walden talade, och som den unge markis Roger mött en timma förut. I detsamma han red förbi de två gentlemännen och miss Ellen helsade han; miss Ellen lät höra ett qväfdt utrop; men ryttaren var redan långt derifrån. Miss Ellen hade blifvit ännu blekare än nyss förut vid åsynen af mården. Sir Robert Walden, upptagen som han var af tankarne på den indiske herrn, hade ej hört hennes utrop, men Bolton hörde det; han betraktade den unga flickan och märkte huru blek hon var. I — Se så! yttrade läkaren för sig sjelf, jag har nu trå hemligheter i stället för en; det är den man hon älskar. i — Min onkel! sade miss Ellen, med upprörd ton, låt oss vända om. i — Huru! svarade baroneten, du ville ju nyss gå och möta markisen. i — Ja, men jag fryser ... aftnarne äro kyliga... låt oss gå tillbaka, jag ber er! — Som du vill, yttrade gentlemannen, som var van att ge vika för den unga flickans minsta nycker. Kommer ni med, Bolton?