Göteborgsposten – 19 januari 1864, sida 1

var just djurtämjaren och hans gosse, d. v. s. den person som biträdde honom i hans öfningar med djuren. Djurtämjaren var en starkt byggd karl, med rödt hår, tjock liksom Wills och stark som denne. Han betraktade Wills med orolig nyfikenhet, och denne blinkade med ögat, liksom ville han säga: — Jag är den ni väntar. Wills gick att sätta sig vid elden. Man kände honom på krogen. En storväxt enka som ännu ej förlorat alla sina behag, gjorde för honom sin mest behagfulla nigning, i det hon yttrade: — Hvad får jag lof att servera er, mr Williams? I — Öl och gin, svarade han. Wills hällde tvenne glas gin i det öl man serverade, allt under det han betraktade djurtämjaren. — Hvarför samla sig alla deder dumhufvudena på detta sätt utanför porten? frågade han. — Det är oss de betrakta, min herre, svarade djurtämjaren. — Men vi se ju ej så ovanliga ut. — Nej, men de skulle vilja se mina djur. — Hvilka djur? — Min panter, min tiger och min björn. — Ah, yttrade Wills likgiltigt, ni är då den djurtämjare om hvilken man sedan i går talar bär i trakten. — Ja, min herre, och om herr scheriffen gifvit mig tillstånd att ge en föreställning, skulle jag haft en vacker recett. — Har han då nekat er?