Göteborgsposten – 16 januari 1864, sida 1

c — — —— draget kring läp en, betäckt af ett par i utveckling inbegripna mustascher. Med sälls ord skicklighet styrde han sin häst. Tvenne stora hvita vindthundar med gula fläckar hoppade omkring honom. En lakej, ridande på en stark jagthäst, följde honom på hundra stegs afstånd. — Min vackra kusin, sir James Asburthon, tänkte den unge mannen, i det han smekte sin hästs glänsande hals, måste likväl denna gång besluta sig för att deltaga i det talrika sällskap som besöker mig i Konungstornet. Det är den ende slägting som återstår mig efter lord Asburthons, min vördade fars död, och han tyckes fly mig. Jag vill bryta hans motstånd och älska honom så högt, att han skall förlåta mig att jag är familjens hufvud, vid nitton års ålder pär af England och att jag denna morgon af en bland konung Georgs officerare emottagit min öfverstefullmakt. Under denna monolog nådde den unge markisen af Asburthon den ekskog under hvilken vägen som ledde till Gamla Asburthon försvann. Ljudet af en från motsatt håll kommande galopperade häst tilldrog sig hans uppmärksamhet. — Det skulle vara underligt om jag misstagit mig i afseende på min kusin. Kanhända är det han som kommer för att göra mig ett besök. Markis Roger bedrog sig. I en krökning af vägen såg han hästen och ryttaren. Det var ett af dessa små men kraftiga hästar som beta gamla Skottands ljungbeväxta dalur. Ryttaren var omkring tretio år gammal, med olivfärgad hy, svart hår och svarta ögon, af en manlig, djerf