Göteborgsposten – 16 januari 1864, sida 1

hängisva sig åt detta för dem så ovanliga nöje, att se huru den stela etikettens och det inbitna salongslifvets sjettrar utan alla omständigheter afkastas i den fria och friska nauren. Äfven representantorna af det otäcka könet tyckas i hast ha fått en verklig passion för att åka skridsko, och med aniedning af hvad vi nyss anmärkt, är detta ju också skäligen naturligt. För öfrigt finnes det som vi tro knappast något bättre tillfälle än detta för en manlig individ att visa sig från sina fördelaktigaste sidor, om vi undantaga kanske det alltid intressanta skådespelet af en säker och fulländad ryttare. Också ha isarne hvimlat af unga och gamla af båda könen, de som icke varit nog djerfva att spänna på sig de ofta nog kinkiga skoplaggen ha i allsköns blygsamhet och beskedlighet utvecklat en förvånansvärd virtuositet uti att slå kana, ja, härom dagen såg man en något korpulent gentleman med mycken bonhommie låta en tjenstgörande slaf gå sig tillhanda vid påoch af:agandet af de för honom under en följd at år något svårhandterligt blefna tingestarne. En annan dag inträffade att en ung man, som ådragit sig åskådarnes beundrande uppmärksamhet för sina ovanligt lediga och på samma gång konstmessiga vändningar på den förrädiska vädjobanan, helt otörmodadt öfverraskades med att af G. S. K:s ordf. blifva dekorerad med sällskapets insignier. I går middag företog klubben en särdeles animerad och liflig utsart till Delsjön, hvarelter på aftonen bal var arrangerad å Börsen. Dans, dans! det är och förblir dock ungdomens angenämaste förlustelse. Emellertid klagar man här och der öfver att en viss entormighet inträdt inom sällskapslifvet i detta hänseende. Frangäs, vals, frangäs, vals — oupphörligt samma enformiga kretsgång, kanske en enda polka på hela aftonen, mazurka och den gudomliga lancieren det kommer nu aldrig i fråga! Ja, visst är det bedröfligt, mitt herrskap, men hvad är dervid att göra? Vi veta ingen annan råd än att lyssna till den inbjudande annons man häromdagen såg i någon af stadens tidningar. Deri utlofvades undervisning i Polka, Polkning, Polketta (godt, bättre, bäst) nya och gamla Frangiäser, Vals, Stormgaloppad, Promenadpoloniäs, Kheinländerpolka (noch ein mal Polka!) hvarjemte vid afskedsbalen Rosens dott utföres (och förmodligen också införes) af de mindre eleverna. Det kan då kallas variation så det förslår, det måste medges. Det fattas bara Raketer, Luttbägare, Bengaliska elder o. 8. v. Oaktadt nyss påpekade entormighet fortgå dock societetslitvets förströelser med oförminskad fart och den ensamme vandraren derute kan i brist på bättre, fröjda sina sinnen åt de festligt upplysta våningarne och de dämpade tonerna at en sprittande dansmusik. Och hvem vet? Kanske har han fullkomligt lika roligt derute, som den sorlande mängden derinne, ty allt beror på huru man ser saker och ting här i verlden. Berthold Auerbach omtalar någorstädes en vis man, som tillfrågades, huru det kom sig, att han oaktadt alla motgångar i lifvet ändå alltid var vid godt mod. Den vise svarade: Hvarje morgon, innan jag blandar mig i menniskohvimlet, riktar jag mina ögon med eftertanke på tre ting. Först lyfter jag dem mot himlen och erinrar mig, att der bör målet vara för allt mitt görande och låtande, för alla mina sträfvanden i lifvet. Se dan sänker jag dem till jorden och betänker, huru litet rum jag behötver för att en gång finna min graf deri. Slutligen, för det tredje, blickar jag omkring mig på mina medmenniskor och ser då huru många bland dem, som ha det ännu sämre än jag. På detta sätt tröstar jag mig ötver alla litvets förtretligheter och letver i frid med alla menniskor! Och