zigenarnes Konung?). Roman af Ponson du Terrail. Medan till det förra af dessa slott hör ofantliga egendomar har blott Gamla Asburthon några få små landtgår. dar under sig. Den engelska lagen vill så hafva det åt de förstfödde egendomarne och titlarne; åt de yngre några guinepåsar och konungens välvilja, hvilken understundom skänker dem befattningar och platser. Sjutton år efter de tilldragelser vi nyss berättat och hvilkas skådeplats utgjordes af Indiens brännande slätter, — det vill säga en sommarafton år 1775, såg man en ung man om nitton år, ridande på en eldig och vacker irländsk häst, galoppera genom Asburthondalen och följa den krokiga gångstig. hvilken efter att ha en hel engelsk mil gått utefter Tweed, plötsligt skiljer sig derifrån, klättrar uppför, bergets sida, förlorar sig under ett hvalf af ekar och derefter, hvit och damhöljd, leder till den blygsamma park, som omgifver Gamla Asburthou. Denne unge man. klädd i jagtdrägt, var en förtjusande ryttare; långt, svart lockigt hår omgaf en hvit panna; hans blåa öga egde en blandning af mildhet och stolthet som väl passade till den aristokratiska böjningen af hans näsa och det bestämda o) Forts. fr. N:o 11.