Göteborgsposten – 15 januari 1864, sida 1

ni icke att den gud vi tjena är dödens gud, men att han afskyr blod? — Han måste dö! upprepade brahminen. Han lät dock ej sin höjda arm nedfalla. — Nåväl! sade bapyaderen, han skall dö! men ni skall ej utgjuta hans blod. — På hvad sätt skall han då dödas? — Jag har gifvit honom en sömndryck, svarade hon, som under flera timmar skall qvarhålla honom i detta tillstånd. Ni ha god tid att föra honom håärifrän. — Nåväl! hvart skola vi föra honom? — Ni skola föra honom till ett manecnillträd och lägga honom i dess skugga, som är dödande så snart solen värmt upp trädets blad. — Jungfrun, som vaktar Sivahs skatter, är vis som en hvitskäggig gubbe, mumlade brahminen; väl taladt, DaiNatha, det skall ske som du önskar! — Hvem vet, tillade hon för att förebygga all tveksamhet å brahminernas sida, hvem vet om icke tillochmed långt innan den första solstralen upplyst horisonten en tiger gjort den brottslige till sitt byte? Brahminerna togo den sotvande Jean de France på sina skuldror och buro ut honom genom den hemlighetsfulla ingång till grottan, som öppnades i klippan. Flickan började sin dans omkring elden och lät höra en ny sång. — Ja, mancenillträdets skugga ger döden, och hvem som stannar under dess förgiftade grenar tillsluter för alltid RiN2 ogon-.