Göteborgsposten – 14 januari 1864, sida 1

lätta, som beledsagades af sporrars klingande. Till sin stora förvåning såg gossen läkaren Bolton inträda. Bolton var drypande af svett och förde med sig någonting, hvars form ej kunde ses, insvept i sin kanpa. — Min gosse, sade han till Jean de France, jag återvände igår afton till Calcutta och kommer nu tillbaka blott för att få samtala med dig. — Gå ut! yttrade Jean till Simson. Jätten lydde. Jaen de France såg nyfiket på Bolton. Denne hade ett upprördt utseende och lade med en egen försigtighet ned sin börda i en vrå af tältet. — Äro vi helt och hållet allena här? frågade han. — Ja, svarade gossen, ni kan tala utan fruktan. Bolton fästade på honom en djup och klar blick. — Du är ärelysten? yttrade han. — Som en konungason. Är: lysten för dig och ditt folk? — — Än! var lugn! svarade gossen stolt, om jag någonsin kommer att regera öfver min stam, skola ej zigenarnes söner hingre vara hundar, hvilka man sparkar åt. — Nuväl! återtog Bolton, hör noga på. Förutsätt att man tager cn gosse ur din stam, tre eiler fyra år gammal, och gör honom till son af en lord; att denne gosse, född af en zigenerska, och hvars första barndom hatt de: öde heden till skådeplats, en dag blir en ståtlig adelsman, cn ädel pär af det fria Eugland — — Ni skämtar med mig, sade Jean kallt. Hvad ni säger är omöjligt. — Men om det vore möjligt?