Göteborgsposten – 14 januari 1864, sida 1

örsökte han locka honom till en strid eller åt instone narra honom bort från Rappahannock.! lan aftågade derföre i Juni skyndsamt ochs emligt mot Shenandoahdalen, blef öfverrasad och nedgjord at Milroy i Winchester, och 1 å han misslyckades att förmå Hooker tilll. ktion, trängde han djerst öfver Potomae in i bensylvanien. Kanske var det sydstaternas, toltaste ögonblick. De federativa voro nedlagna och deras fiender triumferade. Man rodde att de senare voro vissa om att taga 3altimore först och Washington sedermera. Men tillfölse af en utomordentlig krattanträngning af de federerade visade sig invaionen i Norden vara för mycket till och med ör Lee. Meade, som efterträdde Hooker, narscherade mot Gettysburg, synbarligen för utt uppsöka fienden och tvinga honom att lraga sig tillbaka. Lee visste att han var i örelse, men ej precist hvar, och begaf sig ifven mot Gettyrburg. På detta sätt möttes le båda armeerna, och de konfedererade blefvo blodigt tillbakaslagna. Tvingad att återvända föll Lee tillbaka mot Hagerstown. Så vida man ej får antaga att de federativa ätven lidit betydligt afbråck vid Gettysburg och att Meade hyste någon fruktan för Lee kan man ännu i dag ej förklara, hvarföre den senare så lätt fick återvända ötver Potomac. Sedan han emellertid eu gång kommit väl öfver, återtågade han will Rappidan, utan tvifvel något påskyndad i sina rörelser af Meades framträngande utefter den östra sluttningen af Blue Hidge. Frukten af invasionen i Norden var således ett nederlag och något plundradt gods. Virginien förblef skådeplatsen för kriget. De konfedererades olyckor voro ännu ej slut. kRosecranz, som så länge stått orörlig framför Bragg, började i Juni att flytta på sig. Genom skickliga rörelser förvirrade han sydstatsgeneralen och tvingade honom från sina betästade linier vid Tullahoma. Detta var eu stort steg taget mot målet: Tennessee. Tro gen, sitt system sökte han, efter att ha vunnit plats att begagna sig al det öfvertag ban fått på det att hans framträngande måtte bli skyddadt. General Burnside, hvars styrka till stor del bestod alt rytteri, marscherade i hemlighet genom Kentucky, i afsigt att göra en krök omkring Cumberland Mountains, intaga Knoxville i östra Tennessee och afskära den konfedererade positionen i Cumberland Gap. Så nart Burnside hunnit till Kingston, marscherade Rosccranz mot Stevenson och Bridgeport vid Tennessee. Bragg föll åter ur koncep terna. Medan Burnside intog Knoxville och Cumberland Gap, förde Rosecranz sin armås ötver Tennessee, och arbetade sig väg genom bergen mot Chattanooga, då Bragg blef oro lig och efter att med sig ha förenat Buckner från östra Tennessee, drog sig tillbaka från Chattanooga för att rädda sitt återtåg. Sålun da hade blott och bart genom manövrering de konfedererade blifvit drisna från The Duck och Elbe Rivers och nu från Tennessee, Chattanooga och Knoxville, nycklarve till dessa bergsregioner, voro i de sedererades händer. Portarne till Georgia och Norra Carolina voro öppna. Inseende faran förstärkte sig Bragg med Longstreet och en del af den Virginiska armeen. Detta skedde så hastigt, att Bragg tio dagar efter sitt aftåg från Chattanooga var lärdig till strid. Han segrade. Af någon oför klarad orsak misslyckades Rosecranz i att sammanhålla sina trupper. Sydstatstrupperna, som häftigt angrepo den illa hopkomna linien, skulle ha förstört hela armåöen, hade ej Thomas på venstra flygeln ihärdigt hållit sig fast på Chattanooga-vägen tills den slagna centern och högra flygeln hunnit fram till estertrupperna. pet såg nu ut som om de konfedererade måSET