Göteborgsposten – 14 januari 1864, sida 1

man somnar i skuggan deraf, och detta förderfliga inflytande hade han motstätt— Jag måste i sanning vara mycket härdad, hade han sagt vid sig sjelf, då han erinrade sig det förskräckliga trädet, för att ej vara död. De som förde mig dit tänkte väl, att jag skulle vakna i andarnes land. Jean de France kom då att tänka på att hinduernas religion förbjuder dem att utgjuta en menniskas blod, men ej att strypa honom. Men brahminerna som afsky stryparne hysa motvilja för detta dödssätt. Det var utan tvifvel derföre man fört honom i ett mancenillträds dödande skugga. Den kloke ynglingen höll just på att ge Simson del af dessa betraktelser, då en häst hördes galloppera på afstånd. — Gå och se efter hvem som kommer? sade han till Simson. Alla dessa djuriska varelser vi ha i stammen, togo sig väl efter vanligheten ett rus i går afton och skulle ej kunna vakna; månne en afdelning strypare kommer och anfaller lägret? När Simson gått ut yttrade Jean de France för sig sjelf: — Om jag ock skulle dö af min blessyr har jag likväl ej tid att sköta om den, och redan i afton tar jag Simson med mig och går. Jag måste komma i besittning af denna skatt! Jätten kom nu tillbaka, och jemte ljudet af hans tunga steg uppfångade Jeaus öfvade öra äfven det af andra mer