Göteborgsposten – 14 januari 1864, sida 1

gt ögonblick fattade general Grant beslutet tt göra ett angrepp från söder. Big Black kiver, som upprinner i hjertat af staten, mynar ut i Mississippi, få mil söder om Vicksurg. Jernvägen som förbinder denna plats ped Jackson och de stora inre kommunikaionslinierna korsar Big Black. Nordstatsgeteralens plan var att landa vid Grand Gulf, sedgöra den lilla besättningen i Port Gibson, l som låg straxt bredvid, tränga uppefter venstra stranden af floden emellan Vicksburgs garnison och sydstatsstyrkan i Jackson samt hedgöra den ena efter den andra. Denna plan utförde han skyndsamt och skickligt, Selan han i en blodig sammandrabbning besegrat Vicksburgs garnison under Pemberton, marscherade han beslutsamt mot Jackson, öfvervann den der förlagda styrkan och förstörde en stor del af trossen. Återvåndande mot Big Black, nedgjorde han Johnston, som sökte att hindra hans frammarsch, och gick mot Ilainess Bluff, tog alla de kontedercrades utanverk och inneslöt Vicksburg. Genom dessa hastiga och skickliga rörelser hade han icke blott jagat sin fiende ur fältet utan äfven törändrat sin operationsbasis från Grand Gult till Yazoo. Följden blef att Vicksburg uppgass efter ett envist motstånd. Under samma tid hade general Banks öfversvämmat Louisiana från Bragshear City till Alexandria och derpå återvändande från Mississippi börjat belägra Port Hudson. Den samtidiga belägringen af dessa båda de kontedererades förnämsta fasta punkter och den lyckliga utgången af beggedera — ty båda fästena föllo nära nog vid samma tid — är ett slående bevis på de federerades ressurser och energi. Från denna tid har transporten af folk, för nödenheter, boskap och hästar blifvit effektivt förhindrad, utom i smyg samt i mera obetydligt omfång; och ehuru tillvaron af guerillaband på flodens båda stränder förhindrat all betydligare skeppning, så ha dock nordstaterna vunnit den ovärderliga fördelen att bryta centrum af sydstaternas linie och att ha kommit i besittning af den stora floden i dess egenskap af militärisk landsväg samt vunnit tillträde till alla dess tillflöden. Alltisrån denna tid ha Texas, Louisiana och Arkansas varit nödsakade att försvara sig sjelsva, och staterna öster om Mississippi ha blifvit tvungna att reda sig utan den rika tillförsel som intill Juni månad oupphörligt flöt till dem öfver floden. Under tiden hade fälttåget i Virginien legat nere. Nordstaterna egde i sjelfva verket endast ett litet hörn, en blott landremsa utefter Potomac, ty ehuru Hooker i Falmouth trotsade Lee i Fredricksburg, så gjorde dock sydstaternas kavalleri efter behag sina ströttåg alldeles inpå nordstaternas hufvudsiyrka, och de konfedererade innehade Shenandoahdalen. I Maj månad beslöt general Hooker utt gripa till offensiven. Han uppgjorde en ganska god plan, och för ett ögonblick tycktes lyckan villig att gynna honom. Han gick öfver Rappahannock och hotade Lees eftertrupper. Hans kavalleri trängde fram ända till James och visade sig för ett ögonblick framför Richmonds befästningar. Men Lees fint uttänkta rörelser kom nordstatsanföraren att tveka. Hookers nederiag vid Chancellorsville är Lees bästa militäriska bedrift. Men här voro åter de kontedererade ur stånd att hindra nordstaterne återföra hela sin arme, på samma sätt som Lee år 1862 i December var ur stånd att tillintetgöra Burnside. Detta är Lees tvenne hufvudfel. Lyckan skänkte honom tvenne gånger en nordstatsarme, och båda gångerna försummade han att mottaga den sdyrbara gålvan. Sedan han tillåtit Hooker bundslippa och gifvit honom en månads respit