Göteborgsposten – 12 januari 1864, sida 3

Resan med Korgen. Af —a—g. Käre bror, jag svärmar ej, jag är ej romanesk jag dömmer ju i saken med kall blod, utan all passion Endast mitt förnuft , .. ÅEtt oförnuftigt förnuft, som rår dig att ge korgen åt en flicka, som du ej ens kan säga att du sett och det endast derföre att hennes far bestämt henne åt dig, och att du måste utbetala dina runda 20,00C om du slår upp partiet. Underligt förnust, säger jag än en gång! Vore du kär i en annan, så kunde du ha någon reson för dig; men nu, hvad har du emo! flickan ?4 Emot, emot, jag kan bli galen öfver ett sådant der emot! skall jag då gifta mig med alla som jag cj nar emot! Det blefve för svärt. Nå men se henne då åtminstone först. Flickan skall vara bra, säges det. Du är i stånd att göra en menniska spritt rasande. Jag är ej, och vill ej vara en af de der förnuftskarlarne, som, sedan de noga skärskådat och bedömt allt för och emot, besluta sig till att bli kära i en flicka, och så med tukt och ära af far och mor begära henne till äkta maka, med en färdiggjord förlofningsring på fickan. Fy, för sjutton, ett sådant giftermål. Kär skall jag vara och det på renaste allvare, innan jag vill börja tänka på att gifta mig. Se nu henne ändå, käre Herrman, innan du slår upp, det kunde ju löna mödan. Tänk om du blefve kär. Nå, må göra då. För att du ej må ha något att klaga och knottra på mig för, så skall jag resa till Hiliala. Det kan vara rätt så godt att det så blir slut med hela den saken. Jag hoppas lefva utan dessa 20,000. Så mycket är det väl värdt att få följa sin egen håg. Några dagar sednare satt Herrman på gästgifvaregården i en småstad, två mil från Hiliala. Störtregnet slog mot fönsterrutorna, i kakelugnen kyttade eld bland några råa vedträn, och rundtomkring rummet hängde på stolarne genomvåta kläder och öfverplagg, som höllo på ait torka och fyllde kammarn med fuktiga ångor. Från Herrmans paraply, som stod i en vrå, rann en liten bäck tvärs öfver golfvet och nådde slutligen hans i en broderad wffel placerade fot. Redan förut vid dåligt lynne, förlorade han nu alldeles tålamodet, slängde bort dagboken, som han i ledsamheten företagit sig att studera, mumlade något i vredesmod öfver att ej slippa blötas ens under tak,