Göteborgsposten – 12 januari 1864, sida 3

NS HB 0 2 SN xöra sin späda röst grof och karlavulen, (är icke hon en söt flicka! Ni skulle bara se huru smäktande ögon hon har, när hon kastar dem på någon som hon tycker om.4 Som till exempel på dig, min söte Corydonk, sade cn af sällskapet och gaf till ett gapskratt, som i chorus repeterades af herrarne. Ja, ta mig tusan, svarade den läspande, det skall jag säga dig, kära bror, att ta mig tusan om jag tål öknamn af en sådan der Pegasenhjelm, som de kalla dig, och som alltid vill vara qvick, för ta mig tusan millioner, jag är officer. Aj, förlåt bror, sade Pegasenhjelm, den der trädklingan, som du har der i slidan och som du häromdagen i vår bod svärtade med bläck, den kunde bli svår att stå emot, ha, ha, ha, (åter en skrattchorus). Nej, bäst vi försona oss. Låt oss dricka hennes skål. Skål, skål för Augusta S. Hurrah! Förträffligt, sade Herrman vid sig sjelf. Alltså en kokett, ett mål för värdshustoaster. Jag dansar första dansen med henne i morgon på Vikala, ropade en röst. Nej för s— det blir ingenting af, skrek en annan, jag har reen, för flera veckor sen, bjudit upp henne till första frangaisen i morgon. Hon dansar bäst af alla flickor på orten, och derför skall jag, som förste dansoren, bli hennes kavaljer. Så skall jag åtminstone visa att hon skall dansa kotiljongen med mig. Om regnet upphör, som det nu tycks, så seglar jag i afton till Hiliala, och bjuder upp henne. Jag kommer med, bror4, ejag ock. jag ocksål, skreko alla de muntra bröderne, utan att det minsta synas sätta i fråga om de skulle bli välkomna. Nu gick Herrman fram till det bullersamma sällskapet och anhöll, det herrarne ville medtaga en biljett till frun på Hiliala. Detta bifölls genast. Herrman gick till sitt rum för att skrifva. Nu, utbrast han, nu skall väl ingen mera kunna beskylla mig för förhastande! En kokett, en flicka som lefver för dans och flärd, som tål att kurtiseras af ungherrar af den sort, som de der nere äro. Hvarföre skulle jag väl se henne? Mig skall hon icke fängsla. Det är godt pris att slippa en sådan för tjugutusen. Nöjd med sig sjelf och sitt förstånd satte Herrman sig ned och skref till Augustas mor, deri han anhöll att få uppgift på till kvem han borde aflemna de tjugutusen rubel, dem han, enligt sin fars testamente, borde till fröken Augusta betala, innan hennes nittonde sodelsedag. Han tillade, att det skulle vara honom en stor fägnad, om detta vedermäle af hans fars tacksamhet för tjenster, bevisade af frökens far, kunde på något sätt bidraga till hennes framtida trefnad. Om det föreslagna giftermålet nämnde han icke med tydliga ord något, men det förstods af sig sjelf att det nu ej skulle komma ifråga, då Herrman, enligt gin fars testamente, borde, innan Augustas nittonde jödelsedag, antingen vara gift med henne, eller ock af sitt arf åt henne afstå den oftanämnda summan. Det syntes ock Herrman vara mest grannlaga att icke vidröra det förstnämnde vilkoret, men i sin förtrytelse kunde han dock ej undgå att ge en liten förtretlig sväng åt sina uttryck, så snart han nämnde Augusta. Följande morgon stod Herman färdig att återresa; men med detsamma kom ett bud från den som emottagit brefvet, och medförde underrättelse om att herrarne seglat omkull på färden till Hiliala, och att brefvet förlorats vid denna obehagliga nändelse. De hade i punschmod seglat öfverdådigt, och sedan förskräckelsen och det kalla badet helt hastigt betagit dem det präktiga humöret och den flytande talförmågan, hade de i all tysthet förfogat sig hvar till sitt. Först om morgonen hade brefföraren märkt att han förlorat sin taskbok deri han hade förvarat Hermans bref. Herman beslöt sig nu att ändå sjelf fara till Hiliala, så mycket hellre, som han kunde hoppas att träffa frun ensam hemma, när han uppskjöt sin färd till eftermiddagen. Att hon, genom följden af ett fall, var hindrad att sjelf följa sin dotter till dansen på Vikala, det visste han, och skulle sålunda slippa att stå ansigte mot ansigte med sin tillernade brud. Vid ett högst otrefligt lynne inträdde Herman om aftonen i salen på Hiliala, der frun vänligt, ehuru litet haltande efter sitt fall, kom emot honom. I sin förlägenhet hade han just ej yttrat någonting, innan såväl värdinna som gäst befunno sig i en treflig kammare der frun satte sig bakom bordet, på hvilket stod ett rykande kaffekök. Herman anmärkte inom sig att frun såg godsint ut, att hennes drägt var fin och städad, utan att vara för grann till en hvardagsklädsel. Den hade dessutom något matronlikt, mera öfverensstämmande med hennes verkliga ålder, än med hennes ännu ungdomliga utseende. Med en treflighet, som kom Herman att glömma sin förlägenhet, fann hon alltid något intressant talämne. Men slutligen sade hon, att tant (ett gammalt familjeinventarium) skulle jemte Augusta fara på dans, oeh att det förundrade henne att de icke redan kommit för att hälsa på Herman samt dricka sitt kaffe, då de väl längesedan måtte vara klädda, och tiden att fara snart vore inne. Nu kom Herman åter ur koncepterna. Augusta var således ännu hemma, och som man väl kunde vänta, sysselsatt med en ändlös paryr. Just som han satt inbegripen i dessa tankar, kom en ung flicka hastigt, nästan springande, in utan att bli honom varse. Hon bar en enkel hvit klädning, en liten konstgjord blomma i håret och ett ljusrödt band om lifvet. Hon var alldeles röd och varm och litet andtruten och sade lifligt, ehuru smått flämtande: ,Söta mamma, en sådan skrämsel här varit! Det var bra att mamma ej visste något innan allt var förbi. Hästarne skenade till skogs med vagnen; den stackars kusken släpade efter. Vet mamma, jag sprang i balhabit efter, just som om jag skulle kunnat hjelda! Men så var jag ock den första som fick se att den stackars karlen kommit oskadd från färden, och hästarne med. Snälla mamma, får jag icke föra en kopp kaffe åt kusken nu efter skrämseln? Gud ske lof att allt aflopp säl, sade frun, men. kära barn, ser du icke att vi hafva fremmande : Herman är här. Herman, ropade hon gladt och vände sigom, men nedslog ögonen då hon såg den karlavulna ynglingen. Det tycktes som om hon väntat sig att få se samme gosse, som hon sednast lekt med för åtta år sedan, och hon var nästan färdig att som då bjuda honom med sig på en färd kring berg och backar. Men första blick påminte benne om att förhållandena nu voro helt olika emot då. Brydda stodo de båda unga inför hvarandra, och förlägenheten tilltog alltmer och mer. Ett gladt ord af Herman hade lätt skingrat den hos Augusta, men då han stod tåpig och tummade sin hattskärm, så blef hon blott allt mer utkommen.