Göteborgsposten – 12 januari 1864, sida 3

(Införes på anmodan.) Vid Helena Eleonora Krooks graf. Hör, bäcken sakta susar och sjunger alla dar Kring dödens gröna hyddor sin vaggsång silfverklar Dit vandrad tidt och ofta ett troget, åldrigt par; På enda sonens graf de blommor gtrödde. I sjutton år de vandrat till detta fridens tjäll; När tårepilen lyste i solvarm sommarqväll, — När vintrens drifvor glittrad så klart på griftens häll De gamle sutto der så troget samman. På årets sista dag man såg dem ännu der; Sin sista krans då modren på grafven lade ner. Snart, sad hon, ,vid min Anders så godt jag hvilar här!4 Och åtta dar derefter hon vid hans sida lades. Nu går den arme maken och finner ingen ro. ,O, hvarför har jag lemnats så ensam i mitt bo? Men ack, förtvifla icke, var fast uti den tro, Att Gud i kärlek bördan på oss lägger. Sörj ej; den hädangångna hon var så from och ren; Det kärleksrika hjertat ej tålte andras men. Till den, som så har älskat, väl säger Frälsaren: .Gack in, du trogna själ, i Herrans glädje! N.