Göteborgsposten – 9 januari 1864, sida 1

inträffande olyckor ha varit vidtagna, me lyckligtvis ännu icke behöft anlitas. IIäron dagen öfverraskades dock sällskapet under de satt det som bäst var sysselsatt med att ai beta, midt under förhandlingarne af ett sta skare vattenflöde, hvilket dock aflopp utan vi dare påföljd än ett eller annat opåräknadt fot bad. En annan öfverraskning bereddes kor derpå åtskilliga af sällskapets medlemmar, on vi ej miss taga oss på sjelfva Trettondedagen Vädret var herrligt och allting lofvade en sär deles animerad sammankomst. På utsatt ti Joch ställe samlade sig klubbens ledamöter men — hvad är detta? Hvar äro våra flag gor, våra slädar, våra bänkar, med ett orc hela s. k. attiraljen, frågade man hvarandrmed bestörtning. Det trågtes blott, det gafej svar! Etter en kort stund upplystes emel lertid att åtskilliga af klubbens medlemma företagit en privat utflygt för att pröfva isens hållbarhet på den romantiska Delsjön, hvarvid genom missförstånd af någon af klubbens betjente sagde effekter kommit att jemte mycket annat smått och godt medfölja. Så var det med den saken. Men å propos, vår tid är ju mötenas. Ho kan tälja alla de olika kårer, föreningar och korporationer, som under de senaste somrarne mötts endast i vårt kära fädernesland? Hvarföre icke som ett bevis, att man varmt intresserar sig för saken, arrangera ett möte midt i smällkalla vintern? Ett möte mellan G. 8. K. och S. 8. K. (Stockholms skridskoklubb)? Med de lätta kommunikationer, som nu förefinnas häremellan och hutvudstaden, vore det en ju en smal sak att qvista upp till Stockholm och på Mälarens spegelklara is få springa i kapp med H. M. konungen och Corps diplomatique! Fi, das wäre! Icke sannt? Vintern, som kommit så lägligt för societetslifvets förströelser, har emellellertid förorsakat en viss stagnation i rörelsen vid vår skeppsbro. Förgäfves ser man allas farbror, den hedersmannen med den välkända luren vid sidan och föga beredvillig att lemna sin post solo, helt allena vanka af och an på träbron, kastande melankoliskt, spejande bliekar utåt segelleden i det fåfänga hoppet att uppfånga skymten af någon anländande ångare. Förgäfves! De små ångsluparne, som nu o ensamma herrar på täppan, frusta deremot sjelfbelåtet fram och tillbaka lika medvetna om sin öfverlägsenhet som den standhaftige tennsoldaten i Andersens bekanta Eventyr? var om sin. Dana (ångbåten) tycks eget nog ha lagt sig i vinterqvarter vid sjelfva oron. Efter vi nu en gång befinna oss här rere, låtom oss kasta en tillfredsställelsens blick på hr Delbancos nya vackra hus, hvilket för len sjöledes kommande resande erbjuder ett å angenämt afbrott mot den nerrökta och otiga byggnad, som presenterar sig i desss ärhet. Den gata, som enligt det uppgjorda s örslaget här kommer att sträcka sig ända f! ram till Jernvågen, blir onekligen, med unantag af nyss päpekade hemvist för Vulcai söner, en af de vackraste i vår stad och il n framtid, när alla tomterna på andra sidan J, m svängbron nedåt St. Eriks hörn äfven blifit bebyggda, skall Göteborg kunna uppvisa! n skeppsbro i stånd att täfla med de vack-) aste sädane i Europa. Men — låtom oss ke fördjupa oss i framtidshägringar, äfven m de icke äro fullt så sanguiniska som dem k rf. till den af publiken med så stort bifall ottagna nyärspjesen Den europeiska konerlen, upprullar för åskådaren. Fört. till sei enna pjes, hvilken med oförminskadt bifall h r tredje gången uppfördes i går afton, har d ckats att bibehålla sin anonymitet, i sanning e i icke lätt uppgift inom vårt samhälle, der1 an med ett aldrig slappadt intresse följer tv n nästas steg. De mest befängda gissnin-is