Göteborgsposten – 9 januari 1864, sida 1

reser sig upp förfärad likt en hind som vaknar vid ljudet af jägarhornet. Men Jean de France hade också pågonting hänförande i sin blick ock ett nästan oemotståndligt behag. Han lade sin hand på bayaderens blottade skuldra och sade: — Jag är den man du väntar på ... den gud hvars skatt du vaktar har rörts till medlidande af din klagan. Hon uppgaf ett nytt rop, men denna gång ett rop af glädje, och i det han lade sina armar omkring rigenarens hals, sade hon till honom: — Kom, låtom oss fly! ... Men dessa ord återförde Jean de France till sig sjelf: Han erinrade sig skatten. — Ja, sade han, låtom oss fly, du englaflicka, som guden Sivah skänker mig! låtom oss fly! ... men vi taga med oss detta guld och dessa ädelstenar som du bevakar. Och Jean de France såg sig forskande omkring. Plötsligen uppflammade elden för en sekund och upp-. lyste den mörkaste delen af grottan; Jean de France blef då varse en hög af guld och ädla stenar i en porfyrurna. Denna syn försvann lika hastigt som blixten. Men Jean de France hade sett rubinernas och diamanternas bländande strålar, guldets blekröda skimmer och l: maragdernas grönaktiga glans, lik den i ett tigeröga. Det försigtiga ord han låtit undfalla sig öppnade ögonen på baydagren. — Ah! utropade hon, du är icke utskickad från gu-m len Sivah, då du vill röfva hans skatt! ... 1