Göteborgsposten – 9 januari 1864, sida 1

Hon frigjorde sig ur hans armar, tog ett steg tillbaka och betraktade honom med förfäran, i det hon återtog : — Fly, olycklige! fly oförvägne! Hur har du kommit hit? Hvem har visat dig på den hemliga nedgången till denna grotta? Vet du icke att du går en säker död till mötes ifall presterna skulle komma? — Jag älskar dig! svarade Jean de France, hvars giriga blickar oupphörligt riktades mot det ställe, hvarifrån han sett skatten skimra mot sig. Flickan slog ånyo sina armar om hans hals och yttrade med lidelsefull röst: — Nåväl! låtom oss fly ... tag mig med dig .. jag skall följa dig som en hund ... jag känner till djupa skogar, säkri tillflyktsorter, dem aldrig en menniskofot trampat. Men lät skatten vara, olycklige, ty guden Sivah skulle förgöra oss! Jean de France höjde på axlarne. — Jag skall föra dig till mitt hemland, sade han, ty jag är en Europas son. Der har guden Sivah ingen makt, och vi skola i fred njuta af hans rikedomar. — Nej, nej, svarade fickan. Guden Sivahs vrede drabbar de brottsliga hvart de än må taga sin tillflykt ... Jag skall för dig ha kärleksskatter tusen gånger mera värde än detta hårda guld och dessa rubiner, som likt isbitar kyla den hand som fattar dem. Hon började improvisera en ny sång: — Nej, mön har ej blifvit dömd att för alltid bo i underjorden. Hon får återse den blå himlen och de skimrande stjernorna, hon far åter inandas blommornas ljufliga