Göteborgsposten – 9 januari 1864, sida 1

Grottan var nedantill rymlig och cirkelformig. I mid sten flammade en eld som underhölls dag och nutt. Om kring denna eld dansade en qvinna med utsträckta armar Lågan spridde ett mildt sken öfver grottan, men lem nade den del deraf, hvarifrån ofvanbeskrifne utgång ledde i mörker. Upptagen som hon var med sin sång och sin dans börde ej qvinnan zigenarens fall. Hon fortfor att dans: under behagfulla och vällustiga rörelser med kroppen, flämstande barm och inspirerad blick. Visserligen funnos bland zigenarne sköna qvinnor, men hvarken deras drottning Cynthia eller den mörkögda Elspy med det guldgula håret, ej heller Dinah, hvars alabasterhvita panna omgafs af en ram af långa svarta lockar, kunde i skönhet mäta sig med denna Indiens dotter, som var dömd att aldrig få se dagsljuset och aldrig älska. Jean de France blef som förbländad. Orörlig, ihopkrupen i en vrå af grottan, berusades den unge zigenaren af denna klangfulla röst, denna fantastiska dans och denna utomordentliga skönhet. Plötsligen blef sången mera klagande; dansen som förut varit snabb blef nu långsammare; slutligen dog sången bort på hennes läppar och på samma gång nedföll hon utmattad nära elden. Jean de France hade glömt Simson och tänkte icke mer på skatten. Hänförd, förtrollad tog han tre steg framåt och kom inom den cirkel som upplystes af elden. IIlastigt blir den unga flickan honom varse, ger till ett anskri och