Göteborgsposten – 9 januari 1864, sida 1

Julaftonen, barnens högtid, med sin mångsaldiga föregående bestyr, sitt os af lac och sötgröt och sina pyramider af pappers omslag i alla färger och dimensioner har stilla trid förflutit. Slutad är tillgifna dött rars, systrars och fästmörs dagliga och natt liga samvaro med stramalj, sefirgarn, perlo och hvad de nu heta allt, dessa små medel hvarmed våra damer veta att frambringa si stora verkningar. Mamma har slutat sin fiendtliga anfall på pappas halft vanmäktig portmonnä och sina evinnerliga tittar i allmöjliga och omöjliga butiker, alla af familjen: medlemmar ha blifvit rikligen ihågkomna, — med ett ord allt har varit så trefligt som möj ligt. De sedvanliga slägtoch familjemidda Åsgarne ha i evinnerlig tråkighet expedierats som vanligt öfverflödande på mat, dryck ocl såäspningar och i sin tur blifvit aflösta af de mera litliga julbalerna. Snart kommer emel lertid Knut och kör julen ut, hvilket doch troligen icke lär kunna hindra dansmusiken: stoner att ljuda hvarenda afton under hela Ja nuari månad, ty ingen vill vara sämre än der sandre och en jul utan åtminstone ett stort ka slas, f done, kommer aldrig i fråga! Hvad skulle Als, Bs och Cs säga derom? Husets kredit, familjens ära skulle stå på spel — och så måste en olycklig familjefar, för den välsignade husfredens skull, med en kall rysning utefter ryggraden vid tanken på alla medvetna och omedvetna nyårsräkningar, anställa en ny åderlåtning på den förut så jemmerligen tilltygade kassabevararen. Ja, gudskelof att de många helgdagarne ändtligen äro öfver, ropar kanske mången utan att tänka på, att dessa dagar, som för honom eller henne varit så långtrådiga, i ordets egentliga mening, varit hvilodagar för dem at våra medmenniskor, som onekligen nu, som alltid, burit den tyngsta bördan al alla bestyr till den stundande högtiden — tjenarne. Vi äro ingalunda tallna för att moralisera, allraminst i veckokrönikan, men mången gång ha vi kommit att tänka på huru litet man i vår upplysta tid sörjt för lättande af de tjenande klassernas sträfsamma lif. Gudbevars för pigor nu för tiden-, heter det ur mången matmoders mun, under det husfadern i en starkare bas och med något gröfre tillsatser uppstämmer ett liknande anathema öfver de manliga individerna af samma klass. Det må nu vara sannt, och kan svårligen bestridas, att ju icke förhållandet mellan husbondtolk och tjenare verkligen är sämre nu än under den gamla goda tiden (för öfrigt ott favoritnamn på hvarje förfluten tidrymd) men, skulle icke orsaken härtill möjligen kunna sökas deruti, att det fordna patriarka liska förhållandet mellan dem båda upphört, att husbonden och matmodern i de flesta fall endast äro intresserade af att tjenarne så flinkt och ordentligt som möjligt utträtta sina åligganden utan att för öfrigt fästa behörig vigt vid deras moraliska och religiösa utbildning? Detta kapitel skulle dock leda oss allt för långt, en annan gång skola vi återkomma till samma ämne, för i dag vilja vi endast lemna till hvars och ens behjertande följande tänkespråk: -Ett godt och vänligt ord kan på några ögonblick uträtta mera än långa år af stränghet och ovänlighet. . Lifvets motsatser ligga så nära hvaranIra, hvad är då naturligare än att efter taforna af deras lif som bära dagens tungar, gat skyndar att betrakta en at de fester, som rikedom, ungdom, skönhet och lycka i en darmonisk förening sträfva att göra så helgqzutna som möjligt? En sådan var den lyande bal, hvarmed Stora Amarantherorden i röteborg firade sin högtidsdag sistl. Trettonedag. De dyrbara och smakfulla toiletterna ordra, för att värdigt beskritvas, en mera ÅAR