Göteborgsposten – 8 januari 1864, sida 1

York vanlig syn, amerikanarens stolthet, hvars Sysselsättning bäst passar ett folks lynne, som ufvon då det strider för mensklighetens sak måste lyda en iastinkt som frossar vid scener af förstörelse och fasa. Sådant är det yttre af New-York — en stad, för hvars innevånares storhet och rikedom försynen ej satt någon gräns. Fullborda, om du så vill, söderns secessionsverk, låt Western göra öppet uppror mot Östern, splittra unionen i nya nationer och stater, lika många tillochmed som de, hvaraf Europas karta nu är hoplappad, inskränk New-Yorks betydelse till en blott hufvudstad i den stat, hvaraf det nu bär sitt namn, ja gör det till ett slags hansestad, och det skall likväl alltid förbli medelpunkten tör Nordamerikas rörelse och lit. Dess hamn och floden, öppningen mellan Alleghanysamt Hvita och Gröna bergen skall alltid åt New-York skänka herraväldet öfver Westerns handel. Redan har Salems, Portlands och sjeltva Bostons betydelse såsom sjöstäder samt Philadelphias vigt för dess bankiraffärer börjat hastigt absorberas af dess stora rival; ty åt den som har, honom skall varda gilvet, och hvilken framtid som också lörestär New-Orleans vid Mexikanska viken, samt San Francisco vid Stilla hafvet, skall dock ej New-York med någon af sina systerstäder dela herraväldet öfver Atlanten. Men åt det ständiga, ohejdade framåtskridandet inom denna stad, åt dess rent af oförskämda lycka har nu det stora borgarekriget gifvit en ny ögonbiicklig impuls. De olyckor som härja södern och förlama vestern hafva kastat mången ny skatt i skötet på den stora ostliga verldsstaden, hvars glädjerop hafva gitvit eko vid Nev-Orleans jämmer och klagoropen från S:t Louis. Hela Amerika samlar sig till NewYork. Jag har hört europeiska resande som yttrat att New-York representerar all amerikanism, är dess profkarta och summa. Staden är dock illa ansedd at amerikanarne sjelfva, ja till och med af sina egna innevånare, hvilka betrakta den som en samlingsplats för allt utländskt elände, all europeisk korruption, — som en asyl för laglösa irländare och gudlösa tyskar, hvilka senare äro de ojemförligt värsta äfventyrare som gamla verlden sänder. Få New-Yorksbor erkänna sig vara hemma i staden. De äro alla personer som kommit för att göra sin lycka, eller sedan de gjort det, blott dröja för att realisera?. Det är en befolkning som ej har någon rot i denna mark och som blott eger få at de band, hvilka binda man vid man. Staden är blott 1 bod, en genomgång, en plats att förtjena och göra at med penningar i, men icke en, hvarest man slår sig ned för att i ro till bringa sina dagar eller för att sluta dem, eller för att upptostra sina barn. Trots denna nomadiska karakter är dock New-York alltid en af menniskor upptylld plats. I en stad der baracklika hoteller redan äro så talrika, håller man likväl för närvarande på att bygga sem eller sex nya etablissementer af samma slag och i den mest gigantiska skala. Rummen i dessa äro redan på förhand beställda, icke al tillfälliga resande utan af der bosatta familjer, för hvilka beqvämligheterna i deras hotell ha större behag än ett vanligt hems sanktuarium. Den orimliga prishöjningen på tomter, de höga arbetslönerna, bränslets sällsynthet och det däliga tjenstefolk för hvilket man ailtid är utsatt äro orsaker som förena sig med den hos amerikanaren inföflda instinkten för att gifva företrädet åt denna kollektiva och nästan kommunistiska metod att sätta upp hushåll. NevYork förvandlas hastigt till ett enda offentligt karavanserai. Iluslig afskildhet blir så småningom ett undantag, och femte avenyens