Göteborgsposten – 8 januari 1864, sida 1

— Har ingen märkt dig, när du aflägsnade dig frär lägret? — Ingen. — Hvar står vagnen? — Nira tamarinderträdet der borta; jag skall kunn: draga honom lika fort som en häst. Jean de France log. — Var ej så siker på din sak, sade han, ty lasset kan komma att bli tungt. — Jag vet icke, svarade jetten. Ni befallde att jag i natt skulle infinna mig vid det stora tamarinderträdet på vägen till Sirahs tempel, bemäktiga mig en riseldares vagn och föra den med mig. Jag har lydt, utan att tänka på ändamålet med allt detta. — Godt, svarade Jean de France, jag skall nu säga dig det; hör på nu, Simson, och försök begripa. — Jag skall bjuda till, herre. Jean de France lade sig ned i gräset, betraktade stjernorna, som började bli allt mattare och yttrade: — Hör du ej ett buller åt vester till? — Nej. — Nå, låtom oss då samtala. Jo, vagnen som du stulit, skall tjena oss till att föra bort en skatt jå, en skatt af guld och ädla stenar, tillräckligt stor att rikta konungen af England och hans adel för evärdeliga tider. Simsons ögon lyste af snikenhet. — En hel månad, fortfor Jean de France, har jag dag och natt sökt komma denna skatt på spåren.