Göteborgsposten – 5 januari 1864, sida 1

ser omgaf en bayadere, som dansade efter en tamburin och en flöjt, hvilka båda instrumenter trakterades af en person, en gammal indier, som med venstra handen slog på tamburinen, under det hans högra höll flöjten intill läpparne. Det var mot denna grupp Jean de France riktade sina steg. För mycket sysselsatte att beundra bayaderens dans och skönhet lemnade åskådarne ej någon uppmärksamhet åt honom. Den unge mannen smög sig ända intill dem, betraktade uppmärksamt den gamle indiern och mumlade för sig sjelf på engelska: — Det är han! Derefter gick han bort och stannade ett stycke derifrån, liksom om han varit obeslutsam om den väg han borde följa. Plötsligt höres hamnkanonen. Det är signalen, som förkunnar öppnandet af portarne till den engelska staden. Genast up hörde bayadören med sin dans, den gamle indiern lade inv sin slöjt, och matroserna skingrades. Jean de France hade redan aflagsnat sig och kommit in på en trång gata; han gick fram till dörren af ett slags koja, uppförd af jord och bamburör. Besynnerliga hieroglyfer och målningar med röd och blå färg betäckte dörren till denna byggnad. Jean de France lade sig ned med ansigtet mot jorden och låtsade sofva. Några minuter derefter uppfängade den unge zigenarens öra ljudet af steg och röster. Det var bayaderen och flöjtblåsaren, hvilka samtalade på hinduiska. Jean de France låg fullkomligt orörlig.