Göteborgsposten – 5 januari 1864, sida 1

———— ——— inom alla klasser roat sig af bästa förmåga under helgen. Man har äfven i år, enligt fädrens sed, förtärt stora qvantiteter lutfisk och risgröt samt egnat prunkande julgranar vederbörlig uppmärksamhet, man har tåligt lyssnat till stjerngossars och stjerngubbars samt andra kringvandrande mer eller mindre fantastiskt utstyrda natursångares musikaliska prestationer. Man har med miner af öfverraskning och tilltredsställelse mottagit julklappar af diverse slag, allt efter gifvarnes rikedom på mynt och ideer; att ett betydligt antal mer eller mindre sinnrikt och smakfullt uttänkta och omsorgsfullt utförda kompositioner af zefirgarn och perlor paraderat bland de inslungade håfvorna, behöfver jag väl knappt nämna. Vidare ha män, qvinnor och barn samlats i slägtgrupper till bastanta dincer och super samt dels sett på och dels deltagit i dessa odödliga juldansar, som gouterats at så många generationer, hvilka eljest ej röjt någon smak för idyllen. Tout comme chez nous! säger kanske någon läsarinna. Men så har ni ju dessutom en studentkår, som kan litva edra råunnioner. Riktigt, min nådiga, men denna studentkår sammansmälter betydligt hvarje år, när helgen nalkas, och man är så van dervid, att man anser det alideles i sin ordning och karakteristiskt för universitetsjulen. Studenterna sätta, allmänneligt taladt, stort: värde på att få tillbringa de åt familjekärleken och ungdomsglädjen företrädesvis helgade dagarne i sina familjers sköte. Men i aldeles särskildt grad torde detta ha varit förhållandet med en betydlig del at de första akademisks medborgare, som nu briljera i sina resp. hem med sina mössor. De ha verkligen tagit sin examen i hvad man kallar grefvens tid-. Om de hade råkat stranda mot den svenska krians klippa, fruktansvärd i åminnelse, eller om eljest någon sträng och obeveklig examinator hejdat dem vid tröskeln till de lärda utmärkelsernas sanktuarium, så skulle de nödgas väsentligt modifiera sina lesnadsplaner eller åtminstone medlen till desammas realiserande. Ty den nu undergångna studentexamen slutade den långa serien af de vid universitetet tagne, då det, som bekant är hädanefter tillkommer skolan att kråera den akademiske medborgaren. Att flertalet bland de ifrågavarande ynglingarne insåg kunskapspröfningens stora vigt, kunde man under terminens senare stadium finna af den stegrade flit, hvarmed studierna sköttes — en flit, som här och der hade något krampaktigt, något nästan förtvifladt. Ljus eller lampor brunno i många studentkandidaters rum intill spöktimmarnas början, och i några tändes de, onligt hvad ryktet påstår, innan de slutat. Ått betydliga qvantiteter vetande sålunda skulle inmagasineras i de hjernor, som ej voro af naturen trånga eller tillbommade — korkade heter det på det expressiva talspråket — in ses lätt. I anseende till examinandskarans höga numerär — den steg, som bekant till 177 — kunde det ej komma i fråga att inrymma densamma i den för kriaskritningen bestämda salen i Kugghuset) utan den fick Föreningens solennitetssal sig anvisad tör den vigtiga dagen. Vid de långa festborden, som vid andra tillfällen upptagas af punchbålar och glas ) Med Kugghuset förstås i daglig tal icke såsom den i lundensiska förhållanden oinvigde möjligen skulle kunna tro, någon machinfabrikants magasin utan det åldriga grånade Akademihusets yngre rödlätta granne. Det har erhållit ofvanförde namn af de talrika improberingar, vulgo kuggningar kallade, som ägt rum inom dessa murar, liksom den lundagårdsgång, hvaremot dess trappuppgång vetter, erhållit det poetiskt vemodiga namnet Suckarnas gångmed anledning af de suckar, som examinandi dragit på vägen till Kugghusetl