Göteborgsposten – 4 januari 1864, sida 1

nom fälla ofvananförda yttrande, skulle denne blifvit ganska förvånad och förvånats ännu mera om han fått höra fortsättningen af hans samtal med sig sjelf. — En ädling af norrmannisk härkomst, mumlade han i det han lekte med mahn på sin häst, måste hålla sitt ord, och jag har gifvit mitt till den sköna och olyckliga lady Cecily, den råe lord Asburthons hustru, att befria henne från sin otäcke svåger, sir Jack Asburthon, den förbannade puckelryggen. Sir Jack kom i går till Calcutta med nyheten om den lille Lionels död. Samtidigt mottog jag ett bref från lady Cecily, och nu är jag färdig! ... Under dessa ord krusades sir Roberts läppar af ett stolt leende, och i bans blå, vanligtvis milda öga strålade nu en blixt af vrede. Vid en krökning som vägen gjorde, varseblef han en mörk grupp, som rörde sig framåt. Skymningen var stark ännu; men en man som vanlIrat på Cordillererna har emellertid skarp syn, och sir Rovert kunde snart urskilja två män, hvilka långsamt gingo ramät; den ene af dem bar en börda på ryggen. Gång efter annan vände sig dessa män om och tyckes noga granska den väg de tillryggalagt. -— Skulle dessa män kanhända behöfva min hjelp, änkte sir Robert Walden i det han gaf sin häst spor arne. När han hade hunnit fram till fotgängarne, granskade van dem uppmärksamt. Den ene var an man, som hunnit ill mogen ålder. Det var den som bar bördan. Han var iten, mager och senfull. Hans hy var bronsfärgad, men