Göteborgsposten – 4 januari 1864, sida 1

Dess laboratorium och verkstäder äro mönster at ordning, och män af facket ha sagt oss att flera läroverk i denna väg, med vida större anspråk skulle ha åtskilligt att lära i hvad som faller inom området at dessa inrättningar. För att ej vara äldre, är dess modellkammare särdeles rikt försedd. En person, som under förliden sommar besökt nästan alla rikets läroverk i denna väg, har sagt oss, att skolan i Borås var ojemförligt bäst försedd, naturligtvis då jemsörd med dem, som äro af samma ålder. Från att från början vara 10 har elevantalet nu uppgått till 40. Från skolans början, i Sept. 1856, hafva inalles 78 elever från densamma utgått, hvilken egnat sig åt snart sagdt alla de praktiska yrkena. Fem elever hatva, etter en kortare tids privat handledning i ämnen, som icke ingå i skolans läroplan, aflagt fullständig studentexamen och fyra, som ingått vid landtmäteristaten, hafva på derom gjord ansökning blifvit från studentexamen betriade. Perge qua coepisti var under den gamla gymnasiitiden alltid en af de stående artigheterne, hvarmed opponenter och respondenter bland gymnasisterne hedrades vid de öfliga sluttalen. Lägges tekniska skolan här detta på minnet och hjertat, så nog kommer den att med heder intaga sin plats bland de läroverk inom landet, som det företrädesvis är förbehållet att förbereda den praktiska dugligheten i lifvets olikartade värt. I det ögonblick, jag nedskrifver detta, drager det gamla året sina sista andedrag. Några minuter senare — och den nya tidens Norna står der tankfull med griffeln lyftad att nedskrifva 1864 års historia. Måtte hon få mer att förtälja om sanningens och ljusets segrar än dess föregångare! Måtte det vara henne förbehållet att aftorka några af de millioner blodstårar, som det flydda året utpres sat! Dock, dessa tårar — blodströmmar på Weichselns och Mississippis stränder, de hafva ej flutit förgäfves: mensklighetens heligaste intressen hafva de bevakat, och deras blod, som offrat sig för menniskovärde och menniskorätt, skal! ej förgäfves ropa från jorden om hämnd mot förtryckarne med Kainsmärket på sin panna. Du nya år! hvad du bär i ditt sköte, vet blott Han, som ser från begynnelsen intill ändan och för hvilken tusen år äro som en dag och som en väkt om nattena. Men ett veta vi dock, och det är, att såväl folkens som individens öden länkas fram mot samma eviga mål. — Nu slår klockan tolf, och Ett mulet timslag öfver land och vatten! Det gamla året slumrar på sin bår. Bårtäcket glittrar hemskt i mörka natten Af diamanter — utaf mången tår. Det är den nya tidens bröllopstimma — Ett ejderdun på evighetens våg! — Men själamessor genom rymden simma. Och stjerneslott på azuröar glimma, Der vintergatan bär de höga kröningståg. Gif akt! det gamla året gått till hvila Och spiran fallit ur dess matta hand! Du, nya ärfver den — månn ock den bila, Som hang utöfver Polens sköna land? O nej, må det emot sin frihet ila! Och med ett karlahugg skär af dess band — Skrif detta främst uppå din promemoria! Ett ärligt handslag ger dig din historia. Y—e — ä —