Göteborgsposten – 2 januari 1863, sida 3

Unsändl). Vid årsskiftet. På grafven af det gamla år, hvars skiften Nu in i evigheten gått, der de Från ringaste till högaste bedriften En sträng revy af Domarn emotse: På denna graf, der sorger mer än fröjder Sin tunga gärd i minnets urna laggt, Nyåret — helsadt ifrån djup och höjder — Utbreder hoppets evigt sköna prakt. En vänlig glans det öfver lifvet sprider Och genombryter alla moln deri. Ej under då att, äfven den som lider, Man deråt glädes såsom barn — att vi En ljusgestalt ur skuggorna frammana, Som mot oss går med öppen syskonfamn, Och önska att på osedd lefnadsbana Den sköna bilden må få lif och namn — Dock — hvad är framtid? dag i dimma fången. Det flydda? väg som vi tillryggalaggt. Hvad hoppet? ack en skenbild blott för mången Som lät sig gäckas af dess tjusningsmakt; Som dårligt af den blinda slumpen hoppats Hvad han sjelf kunnat nå, mer god och fri. Så visst som på hans väg en frukt ej knoppats Skall ock hans framtid ständigt töcknig bli. För den, som i det flydda lyckats samla För andens högre lif en värdig skatt, Skall, likt ruiner, töcknets massor ramla; För honom hoppet inga spöken satt. Om dock hans jordiskt goda skulle blifva Ett byte för en härjande minut, Han har dock qvar den vinst hans dygder gifva Och hoppet att med den bli rik — till slut. Säg hopplöst ej du smärtans barn, du stridens: Ej mera glädjens stjernor mot mig le. All kärleks gud, som ock är glädjens, fridens, Kan dig, hans afbild, icke öfverge.