Göteborgsposten – 2 januari 1863, sida 3

Petter Andersson och begärde att så läna penningar mot hypotek af en revers, lydande a 962 rdr, äfvensom ett arrendekontrakt. Reversen var daterad den 13 Januari 1860 och undertecknad med namnet Jan Jacob Andersson såsom låntagare. Affären uppgjorpå så sätt att Johan Petter Andersson å de ifrågavarande hypoteken erhöll ett lån å 5 rdr 50 öre. Som Andersson emellertid icke under loppet af en längre tid infann sig för att återlösa handlingarne lät Lybeck efter verkställd annonsering försälja desamma på härvarande stadsauktionskammare, der de inropades af en vid Kräftriket bosatt smedgesäll vid namn Johan Pettersson. Denne sökte till en början att genom konungens befallningshafvande i Elfsborgs län utverka sig betalning för reversen af den person hvars namn derå fanns som låntagare tecknadt, nemligen bonden Jan Jacob Andersson i Hulud af Ljushults socken; men sedan denne nekat för sin namnteckning, lät Pettersson saken förfalla vid landskansliet. Han skaffade sig nu i stället, efter många omvägar, reda på den Andersson som hos Lybeck belånat bandlingarne samt uppmanade denne att utfärda en fullmakt i och för anställande af rättegång mot Lybeck, för förskingring af de hos honom hypotiserade handlingarne. Andersson, som, enligt hvad nu blifvit upplyst, förfalskat handlingarne, lemnade, för att undgå att blifva häktad, Pettersson den begärda fullmakten, på det denne skulle blifva i tillfälle att genom rättegången mot Lybeck vinna ersättning för den utbetalade köpeskillingen, tidsspillan och resekostnader m. m. Härefter uppdrog Pettersson åt en sig så kallande materialförvaltare med namnet Landberg — hvilken ofta och i hvarjehanda mäl brukar i egenskap af rättegångsombud uppträda vid domstolarne — att instämma Lybeck under yrkande om ansvar och ersättning för förskingring af de ifrågavarande handlingarne. Detta mål utagerades vid rådhusrättens fjerde afdelning, och slutade på så sätt att käromålet ogillades och Landberg ålades ersätta de i saken hörda vittnena. Icke nöjd med denna utgång infann sig Pettersson en tid derefter hos en annan sakförare, kanslisten Elgenstjerna, med begäran att denne måtte åtaga sig att på nytt uttaga stämning å Lybeck. Dock uppgaf härvid Pettersson att det icke vore för hans, utan för Johan Petter Anderssons räkning. Elgenstjerna åtog sig uppdraget och uttog stämning i Anderssons namn, utan att dertill hafva erkållit fullmakt. Äfven denna gång blef målet lottadt på sjerde afdelningen; och då saken skulle till handläggning företagas, hade Pettersson, hvilken helt och hållet egde Andersson i sitt våld, tillställt det så att denne sistnämnde sjelf infann sig vid domstolen med Elgenstjerna till rättegångsbiträde. Innan detta mål hann utageras fick saken likväl en annan vändning, derigenom att bedrägeriet blef för öfverståthållare-embetet upptäckt. Andersson inmanades i häkte och undersökning anställdes, hvarefter saken vidare remitterades till rådhusrätten och handlågges der, som nämndt är, på tredje afdelningen. Andersson, som är gift och har barn, synes djupt ångra sitt handlingssätt och har öppet bekänt detsamma, hvarjemte han med bestämdhet uppger att smeden Pettersson straxt efter åtkomsten af reversen fått veta att den varit falsk samt af denna anledning icke fullföljt sin talan mot den förmente läntagaren Jan Jacob Andersson, utan i stället föredragit att söka ersättning af Lybeck genom att framskjuta Andersson såsom målsegare. Pettersson, hvilken ännu vistas på fri fot, förnekar all kännedom om reversens oäkthet, påstår att Andersson sjelf beslutit rättegångarne mot Lybeck, och att Pettersson till desammas förande endast förskjutit penningar, emedan Andersson saknat tillgång. Emellertid har Pettersson under sina försök att rentvå sig från all delaktighet i saken, flera gånger blifvit beträdd med tvetalan, hvarjemte flera mot honom talande omständigheter synas blifvit framdragna. Elgenstjerna och Landberg, hvilka till en början voro inkallade att upplysningsvis höras, hafva under ransakningen fått öfvergå på de tilltalades sida. Hvad som mest ligger den förre till last är att han uttagit stämning i Anderssons namn, utan att dertill ega fullmakt. I afscende å sjelfva saken uppger han sig ej veta något annat än hvad Pettersson derom meddelat, nemligen att handlingarne varit riktiga och att Andersson var målsegaren. Petterssons förklaring i detta afseende är lika lydande, hvarjemte de båda påstå att Andersson vid ett tillfälle före det af Elgenstjerna instämda målets företagande infunnit sig hos denne sednare i sällskap med Pettersson, dervid Andersson skulle vidtalat Elgenstjerna om rättegången. Detta bestrides af Andersson under uppgift att han icke sett Elgenstjerna förrän sammanträffandet vid rådhusrättens fjerde afdelning, der han på uppmaning af Pettersson infunnit sig. Tvenne afhörda vittnen hafva sammanstämmande intygat att Landberg, förrän han till domstolens slutliga afgörande öfverlemnade den åt honom uppdragna rättegången mot Lybeck, yttrat det han trodde att reversen var falsk. Särdeles märkligt är det äfven att Landberg på uppmaning af Pettersson åtog sig att stämma Lybeck med yrkande om redovisning för handlingarne, oaktadt han visste att just dessa samma handlingar funnos i Petterssons händer. — Då domstolens ordförande anmärkte detta förhållande, gaf Landberg undvikande svar och sökte bland annat göra troligt att hans handlingssätt härrörde af okunnighet. Vid sednaste rättegångstillfället, sistlidne måndag, anhöll Landberg att blifva skild från målet. under begäran om ersättning för sin inställelse, äfvensom om ansvar å allmänna åklagaren, som föranledt hans inkallande. Denna begäran afslogs naturligtvis af domstolen, hvarefter målet uppsköts för inkallande af tvenne personer, hvilkas namn Andersson, i egenskap af