Göteborgsposten – 30 december 1863, sida 1

uppdrag att profva densamma och utlåtandet var i det hela fördelaktigt. Kanonen omborrades derpå till fempundare, nya försök anställdes, och utlåtandet blef denna gång ännu mera gynnsamt, in ny komite tillsattes är 1858 för att undersöka den bästa formen af refflade kanoner. Resultatet af denna komitås undersäkningar blef att den rekommenderade Armstrongskanonerna till antagande inom artilleriet. Åter en annan komit blef af parlamentet tillsatt förlidet år. Ehuru ledamöterna inom densamma ingalunda kunde sägas partiska för Armstrongska systemet, tvärtom voro flera detsammas häftigaste motståndare, blef dock detta till fullo erkändt såsom praktiskt, om också en hel del anmärkningar i komitens berättelse qvarstå ovederlagda. Man bör dock härvid anmärka att de personer som egde den bästa kännedom om armstrongskanonens praktiska användande, såsom t. ex. officerare, hvilka deltagit i senaste kinesiska kriget, liksom med aftsigt blifvit uteslutna ur komiten. Ur denna komits berättelse må anföras följande, rörande dels fördelarne, dels de påstådda olägenheterna af Armstrongssystemet. För att rätt förstå Armstrongskanonens egenskaper torde det dock först vara nödigt att läsaren erinras om de principer efter hvilka densamma förfärdigas. Lättast fattas detta om man tänker sig att man lindar en grof (fyrkantig) jerntråd omkring en rund lineal, så att linealen betäckes af den sålunda spiralsormigt upplindade tråden. Drager man sedan linealen ur spiralen, bildar denna ett rör, hvilket sedermera förvandlas till ett solidt sådant derigenom att det hela uppvärmes till vällhetta, hvarpy man medelst hammare smider såväl på ändarne af spiralen som på dess sidor, hvarigenom dess olika hvarf vällas tillsammans så att de alla utgöra en enda fast tub. Vill man ytterligare förstärka denna behöfver man blott att utanpå densamma tränga ytterligare ett på samma sätt förfärdigadt rör. Detta är principen för förfärdigandet at de 8. k. Armstrongskanonerna. Jerntråden som vi i vårt exempel auvände ersättes af valsade jernstänger af lämplig tjocklek och den runda linealen af en jernkärna med en diameter ungefär lika med den som kanonkulorna skola ega. Kanonerna må för öfrigt vara resflade eller ej, försedda med kammarladdning eller ej, så kallas de dock, om de förlärdigas efter denna princip, tör Armstrongekanoner. Hvilken betydlig styrka förenad med lätthet kanonerna få genom ofvanbeskrifne förfaringssätt inses lätt, om man besinnar att hvad man isynnerhet behöfver frukta då en kanon affyras är att han skall brista utefter längden, hvilket likväl här är vida mindre att riskera enär kanonen just består af jernstänger virade kring kanonens lopp och dessa jernstänger liksom allt valsadt jern just är segast i riktningen af sin längd. För öfrigt eger Armstrongskanonen äfven en fullt tilllråcklig styrka i loppets riktning. Armstrongskanonerna äro för öfrigt vanligtvis försedda med refflor — mycket grunda, som betäcka hela kanonens lopp — och kammarladdning. Kulornas diameter är lika med ungefär hälften af deras längd, och äro de försedda med en sidobeklädnad af bly, som då skottet aflossas tvingas in i refflorna och förmår kulan att rotera. Till denna kanon hör äfven en egendomlig ytterst sinnrik projektil kallad segmentbomb och otvifvelaktigt det mest förfärliga förstörelsemedel som finnes. Bomben är förfärdigad af fyrkantiga aflånga jernbitar, på ena långsidan något afrundade efter kanonens lopp. Dessa jernbitar läggas på hvarandra liksom man lägger teg— —