Göteborgsposten – 30 december 1863, sida 1

dom upptäcker i Armstrongskanonerna äro sådane som alltid medfölja smidt eller valsadt jern och ha alldeles ingenting att betyda. De gamla vent-pieces förfärdigades i början af stål. Detta gjorde att de understundom brusto sönder. Sedan man likväl börjat förfärdiga dem af smidt jern har ingen olägenhet af detta slag försports. Bland olägenheter som vidlåda Armstrongskanonen har man isynnerhet anfört den att dess kulor icke rikocbettera. Detta skulle vara en brist så till vida som en rikochetterande kula då den flera gånger vidrör marken och åter höjer sig upp i luften har större utsigt att träffa, äfvensom man genom att låta kulan rikochettera kan få den att hoppa öfver jordverk etc. som den icke skulle kunna genomtränga. Då emellertid segmentbomber användas för Armstrongskanonen behöfves ingen rikochettering; men skulle man anse en sådan nödvändig, är det, såsom sir William Armstrong försäkrat, ingen svårighet underkastadt att äfven för dessa kanoner konstruera rikochetterande kulor. Hvad beträffar rengöringen af Ärmstrongskanonen har man påstått att denna skulle vara vida svårare än den vanliga kanonens, äfvensom att den i allmänhet icke skulle kunna uthärda den hårda medfart som kanoner måste vidkännas. Man har dock funnit allt detta vara tvärtom. Under kinesiska kriget ha de visat sig utmärkta äfven i detta afseende. De ha blifvit betäckta med smuts och tillochmed legat i dyiga diken och sedermera rengjorts vida lättare än vanliga kanoner. För regn ha de varit utsatta i hela månader och ehuru de till det yttre blifvit mycket rostiga ha dock deras egenskaper blifvit högst obetydligt försämrade. För öfrigt ha de den egenskapen att, så att säga, rengöra sig sjeltva. Vid Shoeburyness brukar man numera alls ej rengöra kanonerna efter skjutning. Man blott sätter en plugg i mynningen, skrufvar upp the ventpiece och då kanonen åter begagnas finner man att första skottet medför all orenlighet, emedan aflagringen efter krutröken under tiden mjuknat upp. En anmärkning som gjorts, nemligen att blybeklädnaden kring kulornas sidor skulle lossa i luften, och hvilken mycket framhållits, tyckes bevisa sig vara fullt ogrundad. Det är för det första mycken svårighet underkastadt att bevisa detta, alldenstund de kulor som blifvit asskjutna och sedermera påträffats beröfvade blybeklädnaden, lika gorna eller ånnu snarare kunnat förlora densamma då de slagit i marken. Man har dessutom anställt särskilda försök med kulor, på hvilka blybeklädnaden förut varit lös och funnit att icke ens dessa under färden genom luften efter afskjutandet förlorat mer än högst obetydligt af nämnde beklädnad. För öfrigt har man äfven i detta afseende betydligt förbättrat tillverkningsmetoden, så att nu lärer intet dylikt kunna befaras. Likaledes har det bevisat sig ogrundadt att blyet i beklädnaden lidit genom luttens inverkan. Det är dessutom bekant att bly genom kontakt med jern till en viss grad skyddas för luttens inverkan. Bombtändrörens otillfredsställande beskatfenhet har varit mycket framhållen. Sir William Armstrong som åt deras förbättring egnat tio gånger längre tid än åt konstruktionen af sina kanoner, erkänner också oförbehällsamt att de ännu ej äro så fullkomliga som önskligt vore. De göra dock i alla fall god tjenst, och då man tager i betraktande Årmstrongskanonernas förträffliga egenskaper i ötrigt, må ej denna jemförelsevis obetydliga sak anses af för stor vigt. De Armstrongska tändrören äro för öfrigt vida bättre än de som förr begagnades. Detta är de resultater till hvilka de ned