Göteborgsposten – 30 december 1863, sida 1

ring, skulle det ha varit mycket tillfredsställande; men hon kallade mig sin dyre, unge vän, — hvad bättre tecken till ett ömmare intresse kunde en man vänta: Jag funderade härötver, då madame Uzarinski inträdde. Etter de vanliga anmärkningarne och förfrågningarne om hennes sista soirge började hon komplimentera mig för min eleganta handstil, och jag gjorde ett djerst försök att leda hennes uppmärksamhet på meningen i det skrifna stycket och dess tillämplighet på mitt eget tillstånd. — Ah orden äro rörande, sade grefvinnan med mycket förvirradt utseende. Ni skulle ej hafva skrifvit dem — jag sår ej höra sådana saker. Ni känner icke allt. Jag är en olycklig qvinna. Nu suckade hon djupt. — Ni olycklig, mylady, sade jag, i det jag närmade mig henne två eller tre steg, wy jag trodde det nu vara godt tillfälle. — Ja, sade grefvinnan sänkande ögonen. Fråga mig ej; jag kan icke säga er det. Men ni är den enda person på hvilken jag ken förlita mig. Hennes ögon höjdes nu. Hon såg mig genomträngande i ansigtet och sade: Vill ni göra mig en tjenst? — Med fara för mitt lit, mylady, svarade jag. (Forts.)