Göteborgsposten – 24 december 1863, sida 1

— Om jag blir en stor målare, så skola de icke minnas något ofördelaktigt om mig, sade han till sig sjelf; och fast han icke kunde bli en stor målare, blef han en omtyckt målare — en stor man för the Royal Academy och gravörerna i West-Eud, om ock blott en liten man för tillkommande generationer, som skola välja de verkliga skatterna ut ur det närvarandes stora förråder. Under sitt treåriga vistande i Italien målade mr Darrell flera suddiga melodramatiska taflor, som gjorde mycken lycka i Trafalgar Square. Hans populäraste målning var Åarlens död! efter ett poem af Tennyson, med motto: O hvad earlen var skön att skåda! — en onaturligt ful man, som låg vid en onaturlig gräslig qvinnas fötter i en tornkammare belyst af tändstickor. Dessa tändstickors blågröna sken, som föll på den fula qvinnans ansigte samt en pre-raphaelitisk cypress sågos genom fönstret. Jag erkänner gerna att fastän taflan var ful, den hade en viss magisk dragningskraft, och att folk gingo dit den ena gången efter den andra och tyckte om den och vurmade för den och talade om den beständigt hela säsongen. Ett parti påstod att tändsticksskenet var det herrligaste månsken och att earlens mörderska var den mest förtjusande qvinna så ihärdigt, att partiet, som tyckte raka motsatsen, icke vågade säga hvad de tänkte, och så alla blefvo belåtna. Launcelot Darrell fick sin tafla ofantligt högt betald och återkom för att gifta sig med Laura Mason-Lennard, som varit honom trogen hela tiden, men som hellre skulle. gift sig med en modern Cartouche eller Jack Sheppard för det romantiska i saken. Men fastän artisten icke blef på