Göteborgsposten – 24 december 1863, sida 1

har den i Stockholms försköningsannaler rykt barblifne arkitekten Rudberg funderat ut er annan plats, å hvilken Barnhuset skulle för läggas och hvilken plats är förmänlig så vå i sanitärt som andra för en dylik inrättning at stor vigt varande hänseenden. Straxt bort om Kungsholmstorget ligger till venster er hög platå, med vackra allåer och den friaste och friskaste belägenhet vid Mälarens strand en egendom med namnet Fredhäll, hvilken lä rer tillhöra hertigen af Östergötland. Dett: Fredhäll anser hr Rudberg vara en för an läggande af Stockholms Allmänna Barnhus sär: deles lämplig plats och den man tror att prins Oscar skulle vilja afyttra för det nämnda än damålet, och afyttra för billigt pris. Man kar mot förslaget invända, att Barnhuset då skulle komma att ligga för långt bort, men härpå svarar hr Rudberg, att enligt hans plan skulle att börja med inrättas en station, der barr kunde mottagas och skötas 8 å 14 dagar helst straxt på Norr och framdeles äfven er på Söder för samma ändamål; från denna el ler dessa stationer skulle sedan barnen föras ut till hufvuddepöten på Fredhäll. Hvad för öfrigt den långa vägen beträffar, kan man dels anmärka att personer på söder ej hafva just nästgårdsväg till Kungsbacken, nära hvilken Barnhuset nu ligger, och dels att tvenne sådana inrättningar som prinsessan Lovisas Vårdanstalt för sjuka barn och Barnförlossningshuset. Pro Patria äro förlagda den ena vid Kungsholmstorget, den andra längt upp på Badstugugatan på norr, och det måste dock medgifvas att dessa begge inrättningar väl om några bort ligga centralt. Men hr Rudbergs planer rörande barnhuset omfatta icke blott en ny, ändamålsenligare plats för detsamma, utan han har äfven tänkt sig barnhusets både yttre och inre på helt annat sätt än det nuvarande. Det torde dock bli för långt att närmare beskrifva dessa om mycken fyndighet vittnande detaljer ; allt nog: hr Rudbergs praktiska blick torde här blifva af nytta om vederbörande vilja draga fördel af den. I hr Rudbergs plan ingår också att med barnhuset förbinda ett hittebarnshus; den öfvervägande nyttan af en sådan inrättning torde jag för min del dock våga draga något i tvifvelsmål. Snart torde väl hr Rudbergs vackra plan blifra föremål för offentlig diskussion. Ifall ni möjligen skulle tro att här är rådande någon upprörd s. k. stämning med anledning af det ganska hotande stadium, hvari den dansk-tyska tvistefrågan nu befinner sig, ifall ni tror att man här tänker på något stort meeting till uttryckande af sina sympatier för våra danska vänner, såsom man gjorde för polackarne, så bedraga ni er ganska mycket. Här går allt sin gamla gång, man talar om de stackars danskarne så vackert, man kommenterar aftontidningarnes telesrammer och dricker sina punsch-kupor på pris, man tycker att grefve Manderström gjort rätt som han gjort och motsatsen, man hänvisar de mera enthusiastiske till den kalla verkligheten — till de blifvande debetsedarne, insveper sig i likgiltighetens vida kappa och tröstar sig: äh, danskarne hjelpa sig nog sjelfva! Och i denna tid af hopp och fruktan ör de hårdt ansatta danskarne, då hvarje ninsta solglimt sätter hela nationen i en glädjeyrsel har en person här på platsen haft den srymheten att till en af den danska hufvudstadens mest ansedda tidningar telegrafera en hyhet, som den danska tidningen skyndat inöra och som sannolikt förorsakat stor uppståndelse, en nyhet som hvarje menniska här, ned undantag af telegrafkorrespondenten, visste vara komplett osanning, nemligen att 22,000 nan svenska trupper, och i spetsen för dessa vår konung, skulle komma till Danmarks hjelp! Det är också besynnerligt att den nämnda