Göteborgsposten – 18 december 1863, sida 2

— 0, min käre, gode far! snyftade Eleanor, — du skadade ibland dig sjelf, men du var alltid god och medlidsam mot andra. Gud vet att jag försokt hålla min ed, men jag kan icke — jag kan icke. Det var så lätt att tänka sig hämnden, så länge den var fjerran, men nu — det är för svårt. Tag er son, mrs Darrell. Jag är en stackars vanmäktig varelse. Jag kan icke fullfölja mitt lifs plan. Det hvita urpåtvända ansigtet förändrades föga, men enkan föll baklänges på golfvet. Hennes son och Gilbert Monckton lyfte upp henne och buro henne till en stol vid ett af de öppna fönstren. Richard Thornton sjönk på knä framför Eleanor och började kyssa hennes händer med hänryckning. — Blif icke rädd, Nelly, utropade han. Jag var förr mycket kär i dig och var mycket bedröfvad för din skull, som min stackars tant kan intyga; men nu skall jag gifta mig med Eliza Montalembert, och vi ha fått mattor spikade i det trefligaste lilla hus i Brixton, och jag har nu blifvit engagerad igen hos Spavin och Cromshaw, sedan min lön blifvit fördubblad. Blif icke rädd, Eleanor, om jag bär mig besynnerligt åt, men jag tror att jag skulle dyrka dig i qväll. Detta är din seger. Detta är den enda hämnd, som Försynen gifver unga sköna qvinnor med nötbrunt hår. Gud välsigne dig! (Forts.)