Göteborgsposten – 18 december 1863, sida 2

Danmark. Det skär oss smärtsamt att se, huru bestimdt man i Danmark sluter sig till den tanken att Sverige-Norge i sarans stund ötvergifvit sitt brödraland. Det har aldrig varit svensk mans sed och skall väl aldrig heller bli, att tveka för den fara, han sjelf varit med om att frammana: Tanken på Nordens solidaritet är derföre ännu ingalunda uppgitven; den, tvärtom, letver lika frisk som någonsin förr. Danska Dagbladet? innehåller för d. 15 Dec. följande arukel, hvilken väl kan gifva mer än en svensk man att tänka på: -Vi hafva uttalat vårt djupa beklagande af, att det nordiska försvarsförbundet, åtminstone tillsvidare, är uppskjutet. Vi ha först och främst beklagat det för var egen skull, emedan äfven en temligen begrän sad hjelpkår skulle vara ett mycket vigugt supplement till den ansenliga styrka, vi sjelfva kunna uppställa till försvar af den starkt befästade gränsen sor Danmarks rike och dermed af Nordens skiftesmark, och derföre att medvetandet om de nordiska folkens solidaritet var en känsla, full af upplyftande entusiasm och lugnande trygghet, som det danska folket väl kunde ha förtjent gentemot den storm af orätt och våld, mot hvilken det nu skal! bjuda spetsen. Men vi beklaga det äfven för Sveriges skull, emedan det derigenom tyckes förspilla det gynsamma tHIIfället att genom mattl ga uppoffringar och utan någon djupt gående fara utträda ur den något isolerade och mycket sekundära ställning, hvari det alltsedan So-äriga krigets otveransträngning befunnit sig, och att genom en både ädel och klok handling aterupptaga den ridderliga och aktningsbjudande roll, som så väl mutsvarar svenska folkets lynne. Slutligen beklaga vi der för Nordens saks skull, som nu star inför en af de i verlåshistorien så sällan framträdande situationer, deri stora tankar och högsinnade beslut kunna bli skaparne af en betydelsetull och följdrik framtidsutveckling, men hvilka skola gripas med djerf hand, för att icke förspillas, och som, en gång förspillda, mycket lätt kunna slå om i alldeles motsatta rktningar. Men under det vi icke dölja vår smärtsamma öfverraskning öfver, att i högsta grad berättigade forhoppningar tyckas i handlingens stund skola svika, måste vi dock på samma gång varna mot att för mycket hängilva sig åt den bittra stämuing, som endast alltför lätt skulle kunna häraf framkallas. Vi böra snarare söka att utfinna allt, som i denna stund kan anföras till ursäkt och förklaring af SverigeNorges uppträdande. Hvad då först angår omdömet om den svensknorske konungens och den svensk-norska regeringens hållning, bör det icke förloras ur sigte, att den poli tiska situationen i en väsentlig punkt förändrats genom Fredrik VII:s död. VIi syfta här icke på den omständigheten, att derigenom, i stället för den sista ättlingen af en gammal konungastam, på den danska tronen kommit stiftaren af en ny, blomstrande dynasti; konung Carl XV har redan förut på ett så lojalt sätt närmat sig prins Christian och har så hastigt och med så mycken courtoisie bragt konung Christian sin broderliga helsning, att i så fall ingen misstanka är tillåtlig. Öfverhufvud har den dynastiska frågan äfven i Sverige hållits utom sträfvandena för alliansen, och de, som låtit sina tankar sväfva ut äfven i denna riktning, hafva riktat dem, icke på bortträngandet af dem, utan på en möjlig sammansmältning af de båda konungaslägterna. Vi tänka ej heller på det personliga vänskapsförhällandet mellan de båda konungarne; ty fastän detta visserligen var