Göteborgsposten – 18 december 1863, sida 2

uppriktigt och icke utan betydelse för sakens framgång, är det dock i nutidens politik större och varaktigare motiver, som bestämma regeringarnes handlingssätt. Deremot kan det icke nekas, att då nu successionssragan trådt i förgrunden, och det med en styrka, som hvarken svenska regeringen eller vår egen kunnat ana, är det en annan uppgift, som nu närmast föreligger, och att liksom svenska regeringen deri har, såsom deltagare i londonerprotokollet, det rättsskäl till aktiv inblandning. hon annars först skulle erhålla genom ett särskidlt alliansfördrag, så är äfven dess rätt och dess pligt för upprätthållandet af den danska monarkiens integritet nu icke särskilt svensk, utan delas med andra makter, i samråd med hvilka hon skall verka, och hon tror sig måhända på detta område kunna verka med desto mera framgång om hon icke, genom att för mycket göra sig till part, uppgifvit en ställning som likberättigad meddomare, liksom de band i afseende på tid, ställe e., som i ett alliansfördrag naturligtvis skulle finnas bestämda, äro ot llämpliga på en fråga, i hvilken den har en äldre fö dragsenlig. oberingad rätt och dertill anknuten förpligtelse. Då nu den svensk-norska regeringen icke på minsta sätt förnekat sitt vänskapliga sinnelag emot oss och sin uppliktiga vilja, att göra oss hvad gagn hon kan, så löreligger intet, som berättigar till den förutsättning, att hon endast skulle ha tillgripit en sor vänning, för att svika en sak, i hvilken hon gått för langt. för att med beder kunna draga sig tillbaka, eller uppgifva tanken att hon, efter att först hafva tillsett, huru denna nya tas af den danska saken skall utveckla sig, sjelf vill utfinna rätta tiden och rätta sättet att verksamt gripa in. Många hafva trott sig i grefve Manderström kunna se en annan Oxenstjerna, en nordisk Cavour. Det skall nu först visa sig, om han blott är en habil penna eller en verklig statsman. Man minnes de vackra ord, i hvilka ordf. uti grundlagsfrågan nyligen inom riksrådet talade om den ridderlige konung, som tyckes vilja upptaga den store Gustaf Adolfs nordiska politik. Detta har nu blitvit till en fråga, men frågan är ännu icke besvarad. Men äfven om den svenske konongen och hans regering skulle svika sitt kall, återstå dock ännu det svenska och norska folket. Vi vilja icke tala om alla dem, hvilka helsade den nordiska alliansen som morgonrodnaden till en ny och lysande dag för vårt stora nordiska fädernesland. Men äfven bland dem, som ansågo det opraktiskt och icke statsmannamessigt, att tala om morgonrodnaden, finnas många som känna varmt för Sverige-Norges värdighet och sucka under det öfvervälde, hvarmed de fem stormakterna beherrska alla de mindre staterna. Hvad skola de säga, om det skulle visa sig så, att Sverige-Norge måste, derföre att kejsaren af Frankrike för tillfället är förargad öfver, att hans polska politik icke lyckats, och att hans kongressplaner äro hånfullt tillbakavisade af rivalen, derföre uppgifva, hvad de erkänt som sin egen, rätta politik? Och äfven de, som fasthålla vid den politiska kombination, hvari Frankrike är centrum, Italien och Sverige-Norge de tvenne flyglarne — månntro de icke skulle erkänna, att denna venstra flygel sväfvar i luften, att denna venstra arm är vunden och förlamad från den stund Danmark sjunker under ett tyskt-ryskt inflytande? Männtro det icke äfven för det mest egoistiska, specifikt svenska åskådningssätt måste vara tydligt, att Wallensteins gamla planer skola blifva till verklighet, och Sverige nästan uteslutet från sin egen Östersjö, om Kiel blir hjertat för en stor tysk flotta? — Dock, det är ej vår mening att plaidera saken inför ett svenskt forum Vi hafva blott velat fästa uppmärksamheten derpå, att liksom det ingalunda är afgjordt, att den svenska regeringen skall svika, lika litet är man berättigad att befara detta af svenska folket. Skulle detta fatta misstanke om, att man blott begagnat den skandinaviska rörelsen, för att afpressa riksdagen utomordentliga bevillningar till arme och flotta, eller att man skulle vilja göra något, som kunde kasta skugga öfver den svenska politikens öppenhet och trofasthet, då skall det säkert visa, att i fria stater är folket sjelft sin äras vaktare och sitt ödes herre I Fadrelandet har diktaren Kaalund strängat sin lyra i en kraftig sång till den skandinaviska Norden. De sista verserna i densamma lyda: Loddet er kastet. — Nu gjelder det os. Ikke vi trygle om Hjelp eller klynke — Tydskland i Pagt med hin Östens Koloss — Vee Dig, o Nord, hvis vi synkel Vee Dig, ifald Du skal skue den Dag, Da vi slenges som Vrag paa de vendiske Kyster! Vec for hvert Kys, som forraadte vor Sagt — Det skal straffes af Magten fra Öster. Frender i Norden, hvad sige J nu? Norriges Gutter og J hist bag Sundet! Skal alle Baandene briste itu, Som af Hjerternes Slegtskab blef bundet? Blodet vist brender i mangen en Kind, Mangen en Haand er vist knyttet og hevet — Ak, men af Statskonstens klögtige Spind Har et Net man omkring Eder vevet. Lad det gaae som det vil, lad det svigte kun Alt — Ikke vor bliver Skendslen og Skammen! Hvert ett Haar paa vort Hoved vi veed jo er talt. Er vi Faa, vi vil kjekt holde sammen! Vi vil verge vor Heder, vort eldgamle Land, Vi vil löfte vort Banner mod Solen, Om forraadt vi skal segne til sidste Mand Til Europas Skendsel som Polen! Bref från Rendsborg till samma tidning berätta, att tiden sedan konung Fredrik VII:s död begagnats till att fullständigt organisera ett uppror i Holstein. Man skall vara försedd med goda vapen till ett så stort antal, att hela danska reserven skulle kunna beväpnas dermed. Det finnes en hemlig upprorsresning, till en del bestående af embetsmän. Denna