Göteborgsposten – 18 december 1863, sida 1

—— —— — ———— laos och hans enka, som gråtit sig blind öfver sörlusten af sitt barn, hennes — verld blef mörker; sedan han ej fanns der merär ett vanmäktigt inhyseshjon hos en fattig fiskare på detta samma Salamis, der hon vid Ajas sida fordom tronat som drottning. Leiokritos har, begärlig efter makten, tillryckt sig spiran på ön. Hans son Leontes är en ädel gestalt, som offrar åt rättvisans gudinna Dike och klandrar sin fars begär efter en orättfången makt. Leiokritos har utsändt tvenne budbärare, den ene till Menelaos, för att söka utsorska hvad som drabbat Ajas son, som han fruktar skall komma och göra honom kronan stridig, den andre till oraklet i Delphi, sammanbindningslänken mellan det outgrundliga ödet och menniskorna. Båda komma tillbaka med glada tidningar. Menelaos har försäkrat, att för Eurysakes, Ajas son, kan Leiokritos vara lugn, han skall aldrig störa honom. Oraklet har sagt, att så länge Leontes ej fallit för sin fader HLeiokritos hand, kan denne vara lugn som konung. Leiokritos triumferar. Han har intet mera att frukta af Ajas ätt, och huru skulle det vara möjligt, att han skulle komma att döda sin son, denne son för hvars skull han, sjelf gammal och snöad på hjessan, fasthänger vid makten? I glädjen öfver att nu, som han tror, ha spelet vunnet, upphäfver han en af honom utfärdad befallning, att ingen främmande varelse, vore hun ock i den djupaste nöd stadd, får landa vid hans ös kust. Ett främmande skepp strandar på skären derutanför. Blott en man af besättningen räddas — denne är ingen annan än just Eurysakes, Ajas son: Ödet hade så velat. Hans möte med den blinda modren är skildradt så, att vi knappast läst något, som, oaktadt sin enkelhet och antika flärdlöshet, gjort på oss ett mera mäktigt intryck. Leiokritos egen son, Leontes, är en af Eurysakes räddare. Han bäfvar, då han lär känna den räddades verkliga börd, han ser i honom en sträng hämnare mot Leiokritos och skönjer på atstånd redan det borgerliga kriget; men eger dock sjelf en omutlig rätts känsla, Dike är hans mest värderade gudomlighet — och han förenar sig med Eurysakes, för att vid dennes sida kämpa mot fadren, hvars orättmätiga besittning af Salamis tron han icke kan gilla. För att än mera befrämja det rättas seger, byta de båda unga männen hjelm och harnesk. Kriget blossar upp. Leiokritos befaller att man skall skona Leontes, eller rättare den, som bär Leontes krigsskrud. De båda unga vapenkamraterna se sin sak förlorad och fly undan. Här upphinner Leiokritos den ensamme Leontes och, förvillad af dennes krigsskrud, sticker ned honom, i tanke att han dermed dödat sin farligaste motståndare. Den blinda Tekmessa, Ajas enka, visar honom hvilket misstag han begått, och Leiokritos, som nu inser omöjligheten att kämpa mot det omutliga ödets dystra makter, störtar sig på sitt svärd och dör. Detta är fabeln, och ni måste medgifva, läsare, att den är fullkomligt antikt uppfattad; att den äfven är med klassisk renhet och ädelhet i formen utförd, derom kan ej mer än en mening finnas, ty alla käana vi ju skaldens utomordentliga förmåga af objektivitet, hans sällsynta egenskap att kunna låta sin egen individualitet uppgå eller rättare försvinna i den karakter eller det ämne han skildrar, hans fina skönhetssinne och mognade, strängt estetiska blick, hvilka lyckliga egenskaper tillsammanstagna göra honom till tidehvarfvets störste skald, liksom de äfven äro nödvändiga för den, som skall kunna skapa ett sådant verk som — Kungarne på Salamis.