Göteborgsposten – 18 december 1863, sida 1

och dag, jag är på ett indigoplantageoch n ni i skickar edra bref till Indien för att låta dem afgå med posten derifrån. Och er stackars mor tror er, och ni är i Paris och roar er och lefver som en student, litet på zigenarvis, men mycket muntert. Ni läser Balzac, ni gör små skizzer för de billiga parisiska journalerna. Ni spelar och vinner pengar af en stackars gammal engelsman, fader till frun der, och ni begagnar er vän Victor Bourdon som ett verktyg. Ni är en skurk, monsieur Darrell, men nu är det ute med er. — Hör på mig, Launcelot Darrell, sade Gilbert Monckton lugnt. Hvarje bedrägeri och svek, som ni gjort er skyldig till, är bekant. Ni kan ej draga er ur klamman. Det testamente, som min hustru hålVver i handen är det rätta testamentet, som Maurice de Crespiguy undertecknade. Denne man är redo att intyga det testamentet, på grund af hvilket ni tagit denna egendom i bosittning, är falskt, och tillverkadt af er och Henry Lawfords skrifvare, som hade i sin ego ett koncept till det rätta testamentet, hvilket han skrifvit efter mr de Crespignys diktamen, och som kopierade de tre olika underskrifterna etter tre olika bref, som den gamle munnen skrifvit till Henry Lavford. Ni är ju beredd att intyga detta, tillade juristen, i det han vände sig till Victor Bourdon. — Det är jag visst, utropade fransmannan, med det vilkor att jag icke får plikta för min uppriktighet — med det vilkor att jag förklaras oskyldig hvad denna sak angår. — Oskyldig! ropade Launcelot Darrell bittert. Det