Göteborgsposten – 18 december 1863, sida 1

Vkno —— — cine att uppvisa denna höghet i språket, denna verkligt lissvarma poesi, som likt en blodström pulserar genom hela byggnaden i Runebergs tragedi? Här finnes intet prål, der de stora orden endast dölja bristen på tankar — tvärtom tyckas tankarne stundom ej få plats inom den yttre drägten —, intet sentimentalt känslopjunk, som endast förråder brist på verkliga känslor. -Kungarne på Salamis tillhör den kategori af drama, som har i Sophokles, Aschylos och Euripides sina mästare, dock med utelemnande af de gamlas chor, eller det reflekterande elementet i det antika dramat. Detta är på intet sätt något fel i föreliggande dikt, hvilken genom sin fulländning i kompositionen också skulle ha svårt att reda sig med choren. De grekiska mästarne sjelfva tyckas itven, alltsom den dramatiska konsten utvecklade sig, ha velat så småningom befria sig från choren, hvilken dertöre också spelar en större roll hos JEschylos, än hos Sophokles, och ännu större än hos Euripides. Runeberg har på några ställen framdragit ÅFolkete, och då merändels för att upplysa om det rättvisa i den ena eller andra hutvudfigurens handling eller öde. Denna mission hade ätven de gamles chor, men vår moderne skald har synbarligen funnit sig af detta folk för mycket besvärad, så att han skyndat återvända till den mera fulländade moderna kompositionen, och vi äro äfven skalden derför högligen tack skyldige, emedan han sålunda gjort sin tragedi möjlig för våra dagars scen. En vinst för vår dramatik, och en stor vinst, är ÅKungarne på MSalamis, emedan detta stycke lemnar en förebild, som bör följas, och hoppas vi ätven skall följas, i det skalden återvändt i karaktersskildringen till den grekiska tragediens klarhet, enkelhet och höghet, hvarigenom älven hans figurer träda så mäktiga, så beherrskande fram, i jemtörelse med de sjukligt invecklade psykologiska experimenter, af hvilka våra dagars dramatiska foster i sådan qvätvande myckenhet öfverflöda. Men bakom denna klarhet och enkelhet, som göra att vi så väl förstå renheten och öppenheten i den antika bildande konstens skapelser, skönjes den dystra bakgrund, ur hvars moln ödet, gudars och menniskors betvingare, blickar dystert ned öfver den klara förgrunden. Det var kristendomens lott, att gifva menniskan hennes rätta värde. Kristendomen införde i menskligheten personlighetsprincipen, förmågan för mdividen att sjelf bestämma sina handlingar. Kristendomens sol skingrade det antika ödesmolnet och gjorde i stället menniskan sjelf till sitt eget öde. Ödet flyttades från någon plats utom henne in i hennes eget bröst. Dike var ej längre en transcendental gudomlighet, åt hvilken man behöfde offra yttre föremål, djur, blommor och bohag. Dike var menniskans samvete, på hvars altar kristendomen endast bjuder henne offra sina egna oädla passioner och sjelfviska nycker. Runeberg har i upplösningen af sin dikt gifvit sin gärd åt en modernare anda, i det han öfver Dikes bud ställer: Ett sonligt hjertas kärlek och en moders bön. Ar detta en brist i härmningen af antiken, välan, då är det en brist, som vi anse utgöra en skatt för dikten, hvars skönhet härigenom endast blir mera skär och, tilläggom det, mera sann och god. Vi vilja här afsluta vår korta anmälan med en snabb redogörelse för fabeln i Runebergs dikt, förutskickande dock den förklaring, att hvarje sådan redogörelse måste bli mat, tärglös emot dikten i dess helhet, hvilken vi ock varmt förorda hos en och hvar. Ajas är död, hans son bortförd at Mene