Göteborgsposten – 8 december 1863, sida 1

af 600 mill. d. v. s. en indrifningskostnad af nära 25 proc. Ensamt detta saktum är tillräckligt att till en stor del förklara uppkomsten af det enorma defloitbeloppet. Det är den s. k. byråkratien som uphsuger Italiens hjelpkällor. IIilka fördelar Piemont för öfrigt lemnat Italien har det gjort landet söga gagn genom att öfverallt införa sin byråkrati, hvilken visserligen ej saknar sin redlighet, men till sjelsva sitt system utgör kräftan. Utom den långsamhetrjoch det odrägliga bråk ett dylikt system medför, erfordrar det äfven ett oändligt antal lägre tjensteandar för utförande af ett arbete, som lika väl kunde utföras af folket sjelft. Alla dessa måste betalas, och huru eländig denna betalning än är, uppgår den dock genom löntagarnes stora antal till ofantliga summor. I revolutionära kriser kunna dylika olägenheter summariskt behandlas, men Italienska styrelsen uppträdde som en regelbunden makt, den der respekterade förvärfvade rättigheter utan att efterfråga deras ursprung och det hade således, jemte intörandet af sitt eget byråkratiska system att taga hand om de fallna styrelsernas tjenstemän. Dessa måste följaktligen pensioneras hvilket ensamt kostade 20 å 25 mill. francs. Men ej nog härmed. Huru knapphändigt lönerna voro tilltagna i Piemont lemnade de dock ett torftigt uppehälle, hvilket ej var fallet med de öfriga staterna, hviikas tjenstemän för sin bergning nödgades söka, ofta föga hederliga, biförtjenster. Ett sådant förhållande kunde ej stå tillsammans med en lagbunden och ordnad styrelse — korruptionen kunde ej längre tolereras och enda sättet att qväfva den var lönevilkorens förbättring. Detta förorsakade redan 1860 en extra utgift för byråkratien af 50 mill. francs — systemet kostar styrelsen således inalles 75 mill. franes mer än det kostade de särskilta staterna, men det gör italienska regeringen heder att den insett och sökt med all makt afhjelpa det onda. Den har dessutom ej stannat härvid. Ett förslag till en ny handelsoch muncipallag föreligger parlamentet, enligt hvilket en viss grnd af sjelfstyrelse i de lokala affärerna skulle beviljas de särskita provinserna och hvarigenom 20 mill. årligen komme att qvarstanna i kammaren. Ministerpresidenten har dessutom hufvudsakligen grundat sitt system att återställa finansernas jemnvigt på en mera ekonomisk anordning af administrationen. Enligt den framlagda tablåen visar det sig att 40 å 50 mill. årligen utgå till onödiga utgifter. Genom en mängd tjensters indragande och andras reformerande samt införande af en viss autonomi i departementerna anser man sig årligen komma att inbespara 100 mill. francs. Näst efter finansdepartementet erfordrar landoch sjöförsvaret de drygaste utgifterna. Italien måste med halfva sin årliga inkomst betala den falska ställning, hvari det befunnit sig sedan 1860, då föreningsrörelsen så plötsligt måste göra halt. Sedan dess har landet befunnit sig i ett väpnadt fredstillstånd, som nödvändigt måste undergräfva finanserna. Men Italiens folk vill ej uppgitva sin stora ide. På någon reducering af armecn är sålunda ej värdt att tänka och man vet dessutom att denna arme är inrättad så ekonomiskt som det är möjligt utan att förringa dess kraft. Italienske soldaten kostar blott tre tjerdedelar mot den fransyske och likväl uppslukar italienska krigsbudgeten hälften af inkomsterna, under det Frankrikes hela militärstyrka ej fullt upptager en tredjedel. Detta är den verkliga nyckeln till Italiens finanser. Leddes landet blott af ekonomiska motiver skulle det med hvilken risk och kostnad som helst börja kriget hellre än att uttömma sina krafter genom ett väpnadt fredstillstånd.