Göteborgsposten – 8 december 1863, sida 1

Eleanor tvekade. Det ligger något rysligt i ordet hata. Man kan hysa hat utan att vilja uttrycka detta med ord. Det nakna ordet är hemskt och förfärande. Det är mordets halfsyster. — Jag har goda skäl att tycka illa om honom — började hon. Fransmannen ryckte på axlarne, 1 det han afbröt henne. — Jo, ni hatar honom, sade han, fast ni icke vill säga det, emedan det icke låter bra. Ni — hvad kallas det nu igen? — drar er för ordet. Men det förhåller sig likväl så; ni hatar honom, och ni har skäl att hata honom. Ja, nu vet jag hvem ni är. Jag visste det icke, när jag såg er i Berkshire, men jag vet det nu. Launcelot Darrell är den, som inte kan bevara en hemlighet, och han har sagt mig det. Ni är dotter till den stackars gamle mannen, som tog lifvet af sig i Faubourg Saint Antoine — det är nog det. Ni är storsint; ni vill hämnas er fars död. Ni såg oss den der natten — den natten, då testamenterna förbyttes. — Det gjorde jag, sade Elcanor, i det hon såg på mannen med ytterligt förakt. Han hade talat om denna transaktion så kallt som om det varit den vanligaste och hederligaste affär i verlden. — Ni står der i mörkret och ser oss, hviskade monsieur Bourdon förtroligt, i det han lutade sig öfver Eleanor, ni observerar oss, ser och lyssnar, och sedan, när ni gått in i huset, anklagar ni Launcelot. Ni säger att testamentet är falskt, att det är lagdt i stället för det rätta,