Göteborgsposten – 8 december 1863, sida 1

—— — ———— Det mest lofvande draget hos denna tillväxt är att den varit gradvis stigande sedan. 1861. Under 1862 var proportionen mindre, hvilket härrörde från minskningen i tullinkomsterna. Man skulle vara böjd att tro det en sådan minskning företrädesvis yppat sig i de södra provinserna, men detta vore ett misstag, ty under det Siciliens tullintägter åtminstone förblefvo oförändrade visar Neapel ensamt en tillökning af 3 mill. De minskade tullintägterna förekomma just i de provinser, som företrädesvis dritva den främmande handeln, Lombardiet och Toscana, och föjaktligen måste vara mest känsliga för den kommersiella kris, som frambragtes af Amerikanska kriget. Mångfaldiga orsaker inverka menligt på Italiens tullinkomster och de vigtigaste af dessa äro den bristfälliga tullbevakninger, smuggleriet, tariffen och frihamnarne. Troligen finnas få länder, der smugglingen så gynnas af naturliga törhållandena som i Italien, med sin långsträckta sjökust och bergskedjan i norr. Så länge Alperna bilda gränslinien är det lätt nog att hindra smugglingen, men kantonen Ticino kilar sig ned mellan Comooch Maggioresjöarne ända in i hjertat af Lombardiet, och i trots af den strängaste vaksamhet finna Sweitz manusakturer afgiftsfritt sin väg in i Italien, oaktadt bevakningen i dessa trakter ännu är temligen pålitlig, hvilket ej är fallet längs kusten längre i söder. Med få undantag gjorde just de män styrelsen tillsatt för att hämma smuggleriet gemensam sak med smugglarne. Lika ogena som dessa visa sig mot oförargliga resande, lika odugliga äro de att hålla stånd mot smugglarne, hvilka rekrytera just bland tulltjenstemännen och följaktligen ärv väl hemmastadda i sitt fordna yrkes smygvägar. Denna kräftskada skulle dock kanske redan till stor del vara botad om ej Italien vore angripet af ett annat ondt — de s. k. frihamnarna, hvilka tillkommit genom den kontinentala manien att bevilja vissa städer fri inoch utförsel, i afsigt att skapa stora nederlagsorter, från hvilka handelsvarorna kunde distribueras inåt landet. I stället för att motsvara sivt ändamål hafva frihamnarne blifvit tillhåll för smugglare, hvilka derifrån drifva en regulier mellanhandel, och naturligtvis finnas alltid köpmän, villiga att låna sin hand åt denna olagliga industri. De öfriga köpmännen måste naturligtvis följa exemplet så vida de ej vilja blifva ruinerade — ett drag af patriotism, som ej gerna är att vänta. Den mest korrumperade plats i detta afseende är Livorno med sin sammanrafsade, heterogena befolkning, och så skriande är det onda, att styrelsen redan förberedt ett lagförslag för detsammas hämmaade. Men mer än både smuggling och frihamnar är den oproportionerliga tulltariffen skulden till det onda, ty så länge de flesta artiklar draga en tull af 10 till 50 procent är ej att vänta att smugglarne skola ötvergifva sitt lockande oeh lönande yrke. Det är ej blott de indirekta taxorna som visa en stadig tillökning. Denna sträcker sig till alla inkomstgrenar och summan af tillökningen för i år uppgår säkerligen till 30 å 40 mill. fres eller omkring 6 proc. — ett resultat som är så mycket mera lofvande som 1863 är det första år det förenade Italien egentligen åtnjuter lugn. Olyckligtvis hafva utgifterna visat en ännu större elasticitet än inkomsterna, både under 1862 och 63. Utgifterna kunna delas i finansdepartementets, landoch sjöförsvarets samt de öfriga departementernas tillsammans. Finansdepartementet företer i år en summa af 391 mill, hvaraf, sedan utgifterna för civillistan, räntebeloppet å statsskulden, pensioner c. blifvit afdragna, återstå 120 mill. — och dessa utgå för att indrifva en intägt