Göteborgsposten – 8 december 1863, sida 1

som borttogs. Ni säger att ni såg detta — ni säger allt hvad ni säg. Men de tro er icke. Hvarför göra de icke det? Derföre att när ni säger att ni har det rätta testamentet i er ficka, ni icke kan finna det; det är borta. Frausmannen sade detta triumferande och teg derefter, betraktande Eleanor uppmärksamt. När hon besvarade denna blick gick ett nytt ljus upp för henne. Hon började att förstå det sätt, hvarpå hon förlorat testamentet. — Det är borta, ropade monsieur Bourdon, intet spår af det finnes. Ni säger: sök i trädgården; man söker, men utan resultat. Då blir ni förtviflad. Launcelot gör narr af er; han hånskrattar öppet åt er. Ni blir bedröfvad, man tror er icke; man ser kallt på er och är ovänlig mot er, och ni flyr. Är det icke så. — Jo, sade Eleaner. Hon andades fort; hennes blickar voro oafvändt fästade på karlens ansigte. Hon började tro att denne eländige fransman skulle kanske hjelpa henne att ådagalägga sin oskuld. — Hur hade det då gått med det bortkomna testamentet? Det hade icke sjunkit i jorden, det kunde icke flyga bort i rymden. Hvad hade blifvit af det? — Ni tog det ifrån mig, ropade Eleanor. Ja, jag minns nu att ni snuddade intill mig. Papperet var för stort att få riktigt rum i min klädningsficka. Hörnena stucko ut, och ni — — Gjorde mitt bästa att gifva er en lexa, madame. Ack, när unga och sköna damer blanda sig i sådana saker,