Göteborgsposten – 8 december 1863, sida 1

—— Cl—;? — tvungen afstängning och okunnighet — fattiga, oaktadt öfverflöd på en viss produkt, hvilken dock blef värdelös genom omöjligheten att afsätta densamma, och ofta lidande brist på förnödenheter, hvilka af samma skil i gagnlös ymnighet bortruttnade på nästgränsande område. Så påtagliga fördelarne af Italiens sammanslutning än voro, kunde den naturligtvis ej åstadkommas eller frukterna deraf fullt utvecklas utan föregående dryga kostnader, ty ej var att vänta att landets sex makter utan motstånd skulle afstå från sitt välde, synnerligast som en af dem kunde förfoga öfver stora krafter utom Italien. Befriclsekampen erfordrade således penningar. Den kunde dessutom ej utföras utan en kris, som mer eller mindre menligt inverkade på alla intressen och medförde en öfvergångsperiod, som alltid i ekonomiskt hänseende måste vara ogynnsam. Hvad som sist, men långtifrån ovigtigast, erfordrade dryga summor var upprättandet och förbättandet af kommunikationsmedlen, hvilka af de föregående styrelserna systematiskt och afsigtligt blifvit försummade och utan hvilka en fri och obehindrad förbindelse emellan landets särskilda delar nedsjunkit till en blott och bar illusion. Dessa omständigheter få aldrig förloras ur sigte, då man vill bilda sig en föreställning om Italiens finansiela ställning. Landet har under de sista 5 åren befunnit sig i samma brydsamma belägenhet som en man, bvilken emottagit en skuldsatt och vanskött egendom. Dess utgifter hafva under denna tid öfverstigit inkomsterna med 400 millioner francs årligen. Under åren 1859—61 ir detta deficit ganska förklarligt, ty striderna i Lombardiet ända till det hårda nappataget vid Gaöta hopade sig då i utgiftsvågskålen och för att möta de dryga utgifterna för kriget kunde man ej ens påräkna inkomster motsvarande dem de gamla styrelserna hemtat ur de införlifvade provinserna, ty med de förra styrelsernas förkänsla af hvad som komma skulle och under alla oredorna at ett interregnum och svårigheten för den nya regeringen att i första hand lägga beslag på de tillgängliga hjelpkällorna, blef föga öfrigt för densamma. Således återstod ingen annan utväg än lån och öfver en milliard fres, dragande en ränta af 70 millioner, inskrefs i Stora boken. Denna summa räckte till att betäcka ej allenast den nya styrelsens utomordentliga utgifter utan äfven de lån, som upptagits af de särskilta provisionela styrelserna och lemnade vid slutet af 1861 ett öfverskott af 14 millioner. Sedan de gamla affärerna sålunda blifvit ordnade och alla de förenade ländernas resurser tillgängliga, företer icke desto mindre balanslistan för 1862 den oroande anblicken at 974 mill. francs utgifter mot 633 2 mill. inkomster. Man skulle vara frestad att tro, det expeditionen till Aspromante varit vållande till detta ofantliga deficit, men emellan utgitterna för krigsoch sjödepartementerna för 1862 och 63 finnes endast en skillnad at 46 millioner. Således återstår 300 mill. att redogöra för. Då man betraktar inkomsterna, förete dessa ej någon minskning, utan tvärtom ett betydligt tilltagande, ty då de särskilta italienska staterna öfverhufvud gåfvo 300 mill. om året, lemna de nu omkring 600 mill. Då föga tillfälle funnits tör en utjemning af skattetoten, utan de olika delarne till det mesta skatta efter samma grunder som föruc, måste denna betydliga inkomststegring tillskritvas det stigande välståndet och den ökade produktionen och detta så mycket mer som i nägra landsdelar flera förut gällande pålagor blifvit upphätna.