Göteborgsposten – 7 december 1863, sida 1

22 ———————— rikena. Den utmärkte, icke allenast i Skan dinavien utan öfverallt i Europa högt aktad PJ statsman, som konung Carl har anförtrott ut srikesminister-portföljen, har den stora förtjen ssten, att han icke blott klart och tydligt ha genomskådat den genom tysk spetsfundighe högst invecklade och genom dansk svaghe högst tillkrånglade saken, men han har tillik: sinsett att det var hela Nordens intresse son stod på spel i Slesvig och han har utan att låta sig förvilla beständigt följt en lika så öppen som manlig och klok politik för att afvärja den hotande faran. Ilans första diplomatiska steg står i fullständig samklang med det sista, hvarje länk i kedjan är sammanhängande. Man ser att grefve Manderströms senaste diplomatiska aktstycke, cirkulärdepeschen till stormakterna, af den 20 Nov., står i den fullkomligaste harmoni med det språk, som han nyss förde inför folkrepresentationen, hvilket också med tillfredsställelse hörts af oss danskar. Det är endast när han kallar Holstein en skön juvel i den danska kronan som det må vara oss tillåtet anmärka, det denna juvel hittills icke har medfört mycken glädje åt sin egare och att Holstein snarare kan förliknas vid en metkrok, med hvilken det eröfringslystna Tyskland hoppas att uppfiska Danmarks fastland och att hela det tanatiska skränet har uppkommit derför att fisken hittills icke velat nappa på kroken. Men den svenska utrikesministerns långsynthet har bestått sitt prof; de händelser han förutsåg, ha inträffat, det tyska förbundet har utvist konungen af Danmarks representant tör Holstein och Lauenburg och det kan knappast vara något tvifvel om att sachsiska och hannoveranska trupper — understödda af en preussisk, ja, måhända äfven af österrikisk reserv, skola öfvergå Elben. Men i hvilken afsigt? Det kan icke vara för ett successionskrig, och för att understödja den på qvinnolinien från klockaren och författaren till räkneboken Sören Matthiesen härstammande prins Friedrich af Augustenburg, som Österrike och Preussen gripa till vapen, ty dessa stormak ters officiella organer försäkra att de icke ha i sinnet att bryta londonertraktaten. Det kan heller icke vara en exekution, ty en exekution är en tvängsätgärd, bestämd att förmå en gensträfvig förbundsfurste att ställa sig förbundslagarne till efterrättelse. Men då förbundet icke har velat erkänna konung Christian den Nionde som förbundsfurste på Holstein och Lauenburgs vägnar och då tillika hvarje fordran, som förbundet har framställt med afseende på Holstein, för längesedan har blifvit uppfylld, så är en exekution en så i ögonenspringande absurditet, att till och med tyska rättslärda icke drista sig till att försvara den. Afsigten kan följaktligen blott vara att taga Holstein och Lauenburg i pant för att framtvinga förändringar i Danmarks Riksförfattning, det vill säga: medelst en våldsnandling afgöra en internationel fråga, i hvilsen Tyskland sjelft är part. Den danska reseringen kan omöjligen finna sig nöjd med en sådan orättvisa, utan skall sätta våld mot våld. En sammanstötning i Holstein är oundriklig, om icke för annat så för att konstatea att från dansk sida en inmarsch betraktas om ett fiendtligt steg, hvilket skall förorsaka ett rig, och den första konflikten kommer troligen tt ega rum i Neuminster, de holsteinska jernanornas centralpunkt, då deremot den egentiga striden kommer att upptagas i de redan å förhand förberedda positionerna. Om vi onma att strida ensamma eller ej, står i Förynens hand, men konung och folk hafva eslutat att försvara sin rätt och att icke sky ågon uppoffring i detta hänseende. Regerinen har hos det ännu församlade riksrådet