Göteborgsposten – 7 december 1863, sida 1

Hon öfvergaf icke på en gång sina hämndtankar, mer ofterhand och mycket långsamt försonade hon sig med der tankan, att hennes vedergällningsplan misslyckats, och att det enda hon kunde göra var att försöka rättfärdiga sig i sin älskade makes ögon. Hon älskado honom och de bittra känslor, som förmått henne att lemna Tolldale och frivilligt afsäga sig hans namn och beskydd, började att aftyna. Mrs Lennards berättelse hade kastat nytt ljus öfver det förflutna och Eleanor ursäktade på allt sätt sin mans uppförande. Han brukade att lugnt fördraga sina bekymmer. Hvem visste huru stor hans ångest varit vid tanken på hans unga hustrus trolöshet. — Han ville icke förfölja Margaret Ravenshaw, tänkte Eleanor, och han försöker ej att upptäcka hvar jag är. Och dock älskar han kanske mig lika uppriktigt, som han älskat henne. Säkert skall Gud, fast Han ej velat höra mina böner om hämnd, sätta mig i stånd att rättfärdiga mig. Hon kunde blott hoppas blindt på att en eller annan händelse skulle bringa hennes oskuld i dagen. Hon var mycket bedröfvad, när hon tänkte derpå, och det var endast den ständiga vitlervalla, hvari hvar och en, som vistades hos major Lennard och hans hustru, måste befinna sig, som mildrade hennes smärta. Under hela denna tid var hon okunnig om en annons, som stått dagligen öfverst på andra spalten af Times nära. en månad, och som gifvit sysslolösa menniskor anledning till många gissningar. Den lydde sålunda: