Göteborgsposten – 7 december 1863, sida 1

att den icke vill återtagu denna kungörelse Men hvad bestämmer då denna kungörels hvad Holstein beträffar? Ty så motsträfvig. äro verkligen både den danska regeringen oci det danska folket, att de aldrig, sålänge son de förmå att föra svärdet, skola tillåta För bundet att diktera lagar på denna sidan Ei dern. Kungörelsen bestämmer angående IIol stein, att då icke fullkomlig enighet råde mellan regeringen och de holsteinska stän derna i gemensamma angelägenheter, skal denna oenighet icke vara i stånd till att bämma konungariket Danmarks utveckling, och oenigheten har blott den verkan, att den omtvistade angelägenheten upphör att vara gemensam. Då nu icke gemensamheten i sin helhet utan blott i en viss angelägenhet upphör, har regeringen likväl förbehållit sig rättighet att utöfva ett moraliskt tvång på de bolsteinska ständerna, hvilka t. ex. ingalunda önska ett eget tullväsende, och då regeringen dessutom har åt ständerförsamlingen inrymt rätt till beslutande myndighet i hänseende till Normalbudgeten eller med andra ord den fullständigaste skattebevillningsrätt, måste det dock vara klart för en hvar att kungörelsen medgitver åt Holstein större sjelfbestämmelserätt än någon till hvilket annat rike som helst hörande landsdel är i besittning af. Men det förstår sig, för ett Schlesvig-Holstein stå både denna kungörelse och författningen af den 18 Nov., som innebär hela Danmarks rikes framtida utveckling, hindrande i vägen utan att dock upphäfva Slesvigs enskilda författning, och att derföre den at regeringarne sjelfva upphetsade tyska nationen vill sönderrifva dem, ir lätt förklarligt