Göteborgsposten – 4 december 1863, sida 3

histrar skulle vara att föredraga framför en congress af suveräner. Man vet, att konungen at Preussen relan afgifvit detta svar till kejsar Frans Josef med anledning af kongressen i Frankfurt; han måste derföre förbli sin första åsigt trogen. Dock erkänner konungen, att det under Europas nuvarande tillstånd är nödvändigt, att grunda en ny internationel rätt. Svaren från konungarne at Bayern, Sachsen, Hannover och Wärtemberg äro formulea nästan efter konungens al Preussen, hvad angår 1815 års fördrag, (hvilka han förklarar innu icke sönderslitna). Dessa suveräner anmärka äfvenledes, att de blott styra små stater och derföre böra rätta sitt handlingssättt efter de båda tyska stormakternas. Österrike lyckönskar kejsaren och finner förslaget storartadt; men der stannar dess svar. I sjelfva verket förskräckes det af kongressen, och dess anmärkningar kunna resumeras sålunda: Wienerkabinettet önskar, att det ej skulle vara intresseradt i någon af de srågor, som komma att underställas Konferenserna, eller att de på förhand blefve till dess sördel anordnade mellan det och Frankrike, så att de andra makterna endast skulle behöfva sanktionera dessa förut fattade beslut. Notvexlingen mellan England och Frankrike ang. kongressfrågan föreligger nu i sin helhet. På lord Russells förfrågan, hvilka frågor som skulle vid kongressen komma till tals och om det vore afsigten, att kongressbeslutet skulle, om så behöfdes, äfven med vapenmakt genomdrifvas, svarar franske utrikesministern Drouyn de Lhuys, under d. 23 Nov., öljande: Min herre! Lord Cowley meddelade mig för några dagar sedan en d. 12 d:s daterad depesch från h. exe. grefve Russell, hvilken uttalar den brittiska regeringens åsigt i afseende på förslaget att inkalla en kongress för rådgörande om Europas angelägenheter i Paris. Ni finner här bilagd en afskrift af densamma. Min föregående korrespondens har i förväg besvarat några af de deri utvecklade tankarne. Det oaktadt är det min pligt, att i denna depesch, hvilken ni skall i afskrift öfverlemna till h. exc. förste statssekreteraren, sammanfatta de bevekelsegrunder, som ledt H. M:t i hennes beslut. Den kejserliga regeringen vill hvarken försvara eller kritisera wienerfördragen. Kejsaren förklarade vid sin tronbestigning, att han skulle anse sig bunden af de utaf hans föregångare underskrifna förpligtelserna. Och ännu för kort tid sedan visade kejsaren i sitt till suveränerna ställda bref, att de diplomatiska akterna af 1815 utgjorde den grundval, på hvilken Europas politiska byggnad i dag hvilar. Men detta är, enligt hans uppfattnng, ett ytterligare skäl att pröfva, om sjelfva denna grundval icke blifvit skakad i sitt innersta. Londonerkabinettet erkänner med oss, att flera af dessa stipulationer blifvit allvarligt öfverträdda. Af de förändringar, som egt rum, hafva några genom alla stormakternas sanktion erhållit häfd och utgöra nu en del af folkrätten; andra deremot, hvilka komma till utförande, hafva icke erkänts af alla kabinetten såsom med rätt bestående. Hvad de förra angår, kunna vi ej underlåta, att fästa uppmärksamheten på den oemotståndliga makt, hvarmed de påträngt sig regeringarne. Det sätt, hvarpå England sjelft skyndade sig att gifva dem sitt bifall, bevisar huru föga de tidigare kombinationerna, enligt lord Russells utsago, motsvarade tidens fordringar, den allmänna meningens framåtskridande, regeringens vexlande politik och nationernas skiftande önskningar, och äro vi icke å andra sidan berättigade till den tron, att så vigtiga förändringar hafva på något sätt minskat det helas harmoni och jemvigt? Vi medgifva med lord Russell, att det icke är obetingadt nödvändigt, att gifva dessa förändringar en allmännare och högtidligare sanktion, men vi tro, att det skulle vara fördelaktigt att undanrödja spillrorna och åter förena alla lefvande lemmar till en enda kropp. Hvad de modifikationer angår, till hvilka makterna ej gifvit sitt enstämmiga bifall, så utgöra de lika många tvistefrön, hvilka i hvarje ögonblick kunna dela Europa uti tvenne läger. Skulle det icke vara bättre, att, i stället för att öfverlemna deras afgörande åt våldet och slumpen, genom en gemens: öfverenskommelse estersträfva deras billiga lösning och genom en revision sanktionera dessa förändringar? Den tredje kategorien inbegriper i sig de hotade delarne af wienerfördraget. För dessa delars skull, säger h. exc. förste statssckreteraren, Åutveckla sig de vigtigaste frågor af alla. Huru äro de sörslager beskaffad hvilka kejsar Napoleon vilPi detta hänseende göra? Hvilken riktning skulle de taga, och framför allt, skola de, om makternas majoritet godkänner dem, med vapenmakt gifvas gällande kraft? Då kejsaren gjorde Europa uppmärksamt på farorna af en djupt upprörd situation, i ydde han äfven medlet, att afvärja det förskräckliga onda, som han förutsåg och hvilket han kanske skulle ha att frukta mindre än andra, emedan den fråga, ur hvilken i närvarande stund ett krig kan utveckla sig, endast medelbarligen skulle beröra Frankrike och det skulle bero af detta sjelft, om det vill deltaga i kampen eller hålla sig på afstånd ifrån densamma. Han gjorde detta, i det han vände sig till alla suveränerna med fullt förtroende utan föregående ftal med någon utaf dem, för att asgifva bättre bevis på sin uppriktiga opartiskhet och, fri från hvarje förpligtelse, börja de vigtiga rådslag, till hvilka han inbjudit dem. Han sjelf, såsom den yngste af suveränerna, tror sig ej hafva någon rättighet, att tillmäta sig en skiljedomares roll och på förhand uppställa för de andra hofven programmet till den af honom föreslagna kongressen. Detta är bevekelsegrunden till den återhållsamhet, han pålagt sig, och han anser det dessutom vara mycket svårt, att uppräkna de ännu olösta frågor, som kunna störa Europas lugn. En beklr gansvärd kamp gör Polen till ett blodbad, förs grannstaterna i rörelse och hotar verlden med de allvarligaste störingar af lugnet. Makterna åberopa, afsigt att derpå göra ett slut, förgäfves wienerfördr. gen, hvilka förse båda sidorna med motsägande argumenter. Skall denna kamp vara för alltid? Hvarandra motsatta anspråk uppröra en strid mellan Danmark och Tyskland. Fredens upprätthållande 3 Narden är harnenda af en slump. Kabinetten